Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Jag slår upp Expressen från häromdagen och tittar på bilden. Där sitter jag. Där sitter jag i Linnéas rum. Jag ser ledsen ut. Väldigt ledsen. Linnéas bild i bakgrunden visar en glad och finurlig Linnéa i november 2007. 6 månader senare ska hon vara död. Av egen vilja.
Jag läser texten om en mamma som skriver om sin sorg på nätet. Sin sorg efter att en älskad dotter tagit sitt liv. Det är en mycket tragisk historia där psykvården sannolikt också har gjort fel. Igen.
Plötsligt inser jag att dett handlar om mig. Det är mitt liv. Min dotter. Det är vår familj som drabbats. Hur kan det vara möjligt? Hur kunde detta ske? Smärtan knager sig så starkt under några sekunder att jag nästan tappar andan. Sedan släpper den igen och jag har skjutit verkligheten några centimeter ifrån mig.
Jag fick en väldigt fin och tänkvärd kommentar av Soulsister igår:
Jag brukar alltid säga till dem (och andra som känner sorg, ilska, svek eller skam) sorg ska tröstas FRAM inte bort! Först då kan du bearbeta det som hänt och slutligen en dag gå vidare.
Jag kände tidigt att det var viktigt för mig att vara öppen om det som har hänt.
Jag vet att det finns de som tycker att jag bara ska trycka undan, glömma och gå vidare. Jag respekterar dem. Men med all respekt vill jag också påstå att dessa personer inte förstår hur sorgeprocessen fungerar och vad man behöver. Jag tror att det i första hand handlar om deras egna känslor. När jag är öppen så rivs känslorna upp för dem. Känslor som de försöker att trycka undan. Men sorgen kan man inte fly. Man måste igenom den. Annars kommer den ändå tillbaka med ännu större kraft…
Jag tror att det är viktigt för ALLA – inte bara för mig själv – att man vågar prata om livet även när det inte är så rosenrött. När man väl själv är drabbad av en stor tragedi närmar sig folk och vågar berätta om det allra svåraste. Då inser man också hur vanligt det är att folk har varit med om jobbiga saker.
Det är en del av livet att det händer tuffa ting. Jag kan ju inte påstå att det känns som en naturlig del av livet att ens barn dör… men sorg och kriser drabbas vi alla av någon gång. Det kommer dessutom att finnas många i din omgivning som drabbas av sorg vid förlust av en närstående där du behöver veta hur du ska hantera det för att kunna stötta på ett sådant bra sätt som möjligt!
Genom att vara öppna med dessa jobbiga saker vänjer vi också vår omgivning vid att hantera det som är svårt. Genom att vi får en vana att tala om sorg och död blir vi bättre förberedda. För alla kommer att drabbas av att en närstående dör. Det hör liksom till livet…
Jag tycker att det är oerhört starkt av Melissa att blogga om att hennes tvillingdöttrar Antonia och Gabrielle dog i samband med den förtidiga förlossningen i vecka 22. Hon visar även upp en bild av sina döda barn. Detta kära läsare är livet.
I Leena och Lisas bloggar kan ni läsa mer om hur mammor som förlorat sina döttrar (Leenas Aino och Lisas Jessica) i självmord känner och tänker. Vi är helt vanliga mammor som har älskat våra barn över allt annat…
Jag blir glad över att min blogg uppmärksammas av så många. Jag blev rörd över att läsa Tonårsmorsans inlägg igår. Tack!
Igår skrevs det om mig och min sorg i Expressen. Responsen har varit enorm och under gårdagen var 781 personer inne och läste på bloggen och jag har fått så många fina mail och kommentarer. Det glädjer mig att så många vill läsa och att ni faktiskt tycker att jag gör den skillnaden som jag hoppas att jag kan göra.
Målet med min öppenhet är att:
-Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården.
-Genom att vara öppen med vår sorg får allmänheten bättre förståelse för hur det är att mista ett barn och hur man förhåller sig till döden och sorg. Barns sorg och hur man låter barn vara delaktiga i sorgen.
-Genom att ”ge självmordet ett ansikte” förhoppningsvis sprida kunskap om suicid och minska tabustämpeln i hopp om att kunna bidra till en minskning av självmord och dess efterverkningar.
Kan jag bara göra en liten, liten skillnad så har inte Linnéas död varit helt i onödan…
Älskade Linnéa,
Först nu känner jag att jag kan vända mig till dig direkt. Jag har varit så oerhört ledsen och besviken på dig. Arg på dig. Du lämnade mig. Du lämnade mig när du var arg på mig. Jag förstår att du tyckte att jag stog i vägen för dina noga planerade planer om att du skulle ta ditt liv. Jag förstår att du inte menade att göra mig ledsen. Men det du gjorde har förändrat hela mitt liv. Jag kommer aldrig, aldrig att bli samma person igen.
Kommer du ihåg att jag sa till dig:
-Linnéa jag älskar dig alldeles för mycket. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att förhindra att du tar ditt liv. Jag vet att du kommer att bli arg på mig, men det gör inget.
Du visste att jag inte skulle låta dig cykla själv ner på stan. Jag hade inte låtit dig vara själv alls. Jag skjutsade och hämtade och vaktade. Jag visste ju vad du ville. Du ville dö.
Jag har inte förlåtit dig för att du tog ditt liv. Jag tycker inte att du gav det en ärlig chans. Du hade ju inte berättat allt. Hur skulle vi kunna hjälpa dig om du bara berättade en del av det du hade inom dig. Inget Linnéa, inget hade varit värre än det som nu har hänt. Förstår du det?
Hur ska vi kunna fortsätta leva våra liv nu utan dig? Det är så oerhört tomt! Jag tycker att du slösade bort ditt liv. Du hade ju ”allt” Linnéa. Du hade så mycket. Du hade så många talanger, var så vacker och hade så många som älskade dig så oerhört. Du har gjort intryck gumman. På så många, så många.
Jag har varit så stolt över dig. Allt vad du har varit. Och jag har varit så tacksam älskade dotter, att jag fick så många år med dig. Nästan 15 år. Tack för det Linnéa. Tack för alla underbara stunder. Tack för vår fina vänskap. Tack för att jag har fått ha dig.
I Uppsala gick solen upp 08.51 och den går ned 14.43. Årets kortaste dag.
Detta betyder också att det från och med imorgon bara blir ljusare. Den 21 juni kommer solen att gå upp 3.31 och gå ned 22.12. Det är en skillnad på 12 timmar ljus.
Jag hade bråttom idag när jag skulle till Oscars läkare. Jag var förstås sen. Full fart från kontoret till skolan för att hämta upp honom. Jag genade på en väg som är enkelriktad för bilar (men inte för buss och taxi). Jag tar samma väg åt det andra hållet (som man får åka) varje morgon.
När jag nästan var framme vid skolan så ser jag polisbilen bakom mig. Den börjar blinka och jag förstår att det är till mig så jag saktar in. Suck! Jag har ju jättebråttom. Två minuter kvar till Oscars läkartid…
Den kvinnliga polisen kommer fram till bilen och jag frågar uppgivet:
-Vad har jag gjort för fel?
-Ja… Du åkte där du inte fick. Det kostar 1000 kr. Du kan välja mellan att få ett inbetalningskort här eller låta det gå till rättegång.
Det verkar ju inte så svårt… Men, framför allt så ville jag att det skulle gå fort så vi hinner till läkartiden… Suck!
-Har du sett en ordningsbot förut…
-Nej…
-Vems är bilen?
-Den är skriven på min man.
Boten i handen och vidare i inte lika full fart till Oscars skola. Plockar upp honom och vidare till läkaren. Jag sa till Oscar på skämt att då blir det inga julklappar. Han svarade att det var viktigare att komma till doktorn… : ) Kommer tio minuter sent. Det vet man ju vad man tycker om patienter som kommer sent…
När läkarbesöket är slut så ser jag att jag fått ett SMS av min man:
”Det gör inget älskling. Var inte ledsen.”
Hur 17 vet han vad som hänt? Jag ringer upp honom och han säger.
-Polisen ringde och berättade att min bil var på vift. -Nä, jag skojade bara. Du hade glömt knapplåset så du ringde upp mig och jag hörde när du berättade för Oscar om boten!!!
Jag undrar vad de som står i min telefonbok har hört mer. För min telefon är jättesvår att hantera. Den kan allt utom det enklaste nämligen att ringa eller att låta bli ringa till folk. Det är en touch-telefon…
