Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Oscar har haft svårt att gå till skolan de senaste veckorna. Han har haft ont i magen. Först trodde vi att han var sjuk. Sedan trodde vi att han var sjuk och saknade Linnéa. Nu tror jag huvudsakligen att det är psykiskt.
Oscar säger att det är först nu som han förstår att Linnéa inte kommer tillbaka. Det är svårt att vidhålla i tanken att hon är hos sin pappa, hos mormor eller att hon sommarjobbar… fortfarande…
Han saknar henne. Han är hyperkänslig för att vi i familjen inte mår bra eller att något skulle hända oss. Han har separationsångest helt enkelt. Stackars lille Oscar. Att vara 8 år och redan varit med om så svåra saker… Klart att det påverkar honom…
Idag turades vi om att vara med Oscar i skolan. Han måste ju ändå tillbaka till rutinerna och kompisarna. Nu är det bara en dag kvar före jullovet så det ska nog fungera.
Igår bakade vi lite mer pepparkakor. Oscar bakade några hjärtan och sa att de var till Linnéa.
-Vad fint. Hur tänkte du ge dem till henne? Frågade jag.
-Hmm… ja, jag kan lägga dem på ett fat och ställa vid hennes foto. Eller så kan jag lägga dem på graven! Oscar blev glad över att han kom på detta och skrev genast ett brev att bifoga burken med pepparkakor.
”Till min älskade Linnéa. Pepparkakorna får du Linnéa. Från Oscar”
Tänk om jag kunde skydda mina barn från allt ont…
Men vår verklighet ser inte ut så.
Vi måste igenom detta.
Det kan tyckas vara en trivial fråga. Kanske förväntar sig folk inte ens något svar när de ställer den.
För mig blir det i alla fall ett: ? Samtidigt blir jag väldigt glad när någon frågar. När någon VÅGAR fråga.
Hur mår jag? Hur vet jag hur jag mår?
Jag kan säga att JUST NU så känns det ok. Eller JUST NU så klarar jag inte av känslorna som svämmar över…
Det känns som att jag går på en smal väg… jag ser det faktiskt som randen till en flaska… fast mer långsmal…
Jag ser mig för noga när jag sätter ner mina föttter, för jag vill inte trilla ned. Om jag skulle trilla ned så hamnar jag på botten av flaskan. Där nere finns det någon form av geggamojja som gör att jag inte ser vad som är upp, och vad som är ned. Det är svårt, mycket svårt att hitta upp igen. Insidan av flaskan är dessutom mycket svår att ta sig upp för.
När man går och är vaksam på sina steg, ramlar man inte ned. Men, efter ett tag så blir man lite säkrare i sina steg och tänker inte lika mycket på detta. Det börjar kännas tillvant på något sätt. Jaha, nu är det så här… Och då… då faller man… och då faller man djupt ned. Djupt ned i mörkret där man inte vet vad som är upp och ned…
Min dotter är död. Hon verkar tänka vara död länge till.
Anledningen till att jag väljer att vara öppen om att Linnéa har tagit sitt liv är för att jag hoppas att det ska kunna göra en skillnad. Om jag kan göra någon skillnad har inte Linnéa dött förgäves!
Igår fanns ett helsidesuppslag i Uppsala Nya Tidning om Linnéas död och att jag är mycket kritisk till vården hon fick. Detta är ett Lex Maria-ärende vilket innebär att Socialstyrelsen utreder fallet. BUP har valt att inte kommentera fallet innan utredningen är klar.
-Mamma, tänk om jag skulle visa den jag egentligen är… Undrar om du skulle tycka om mig då…
-Men Linnéa, jag älskar dig, du har ju otroligt stora marginaler innan man skulle tycka att du överhuvudtaget börjar bli den tonåring du egentligen är… TRY ME!!!
Imorse vaknade vi av att två små tomtar kom in med sina lyktor sjungandes söta julsånger med små ljuvliga röster. De hade planerat och samordnat programmet!
Det värmer ett modershjärta så! Jag har haft förmånen att under så många, så många år haft Luciatåg i sovrummet på Luciamorgonen. I år var jag lite osäker på hur det skulle bli eftersom det var Linnéa som var den som höll i arrangemanget efter att Emelie flyttade hemifrån. Ja, några år hade jag ett fyra barn stort Lussetåg! Så rik är jag!
En av de första dagarna som Linnéa var död, för över ett halvår sedan nu, sa Jonas att då skulle han ordna med Luciatåg. Det var en av de sakerna som han snabbt identifierade att Linnéa hade ordnat och nu skulle den uppgiften tas över. I morse var det dock lillebror Oscar som vaknade först och som drog igång arrangemanget.
Idag har vi bakat Lussebullar, satt ihop det andra pepparkakshuset, kokat kola, kokat knäck och lagt in sill. Juldofterna har spridit en hemtrevlig stämning blandat med alla tända ljus.
Jag kan njuta av julförberedelserna fast Linnéa inte är med oss rent fysiskt. Hon fattas oss, men jag kan ändå uppskatta det vi gör tillsammans. Det är ju ändå bra…
Idag var det Luciauppträdande med skolkören. Jonas och Oscar skulle vara med, men Oscar är sjuk så det blev bara Jonas.
Vi åkte till Eriksbergskyrkan och tittade på det fina uppträdandet som skolans duktiga musiklärare arrangerat.
In kommer först de äldsta barnen. Flickorna i nian. De ställer sig längst bak och så kommer det yngre och yngre barn och ställer sig framför. Stämningsfullt. Sången de sjunger är ”En liten låga”.
Med ens händer det en massa saker med mig…
”En liten låga” sjöngs här i samma kyrka på den minnesstund som skolan anordnade 10 dagar efter att Linnéa dog. Det var också delar av skolkören som sjöng då. Och samma personer är med nu. Det är Linnéas kompisar. De står där bredvid varandra och sjunger sången som även Linnéa skulle ha sjungit på skolavslutningen. Jag ser framför mig att Linnéa skulle ha stått bredvid hennes bästa kompis.
Flera av de som jag nu såg framför mig var även med på begravningen. Flera av dem var med och sjöng på begravningen. Vi var utomhus. Det var oerhört vackert. Trots att regnet föll mellan solstrålarna. Sorg och glada minnen omvartannat.
Nu står de framför mig. De går i nian. Linnéa har aldrig gått i nian. Hon dog när det var två veckor kvar av åttan… Vad tänker de när de ser mig? Är det smärtsamt att se mig? Påminner jag dem om det oerhörda som har hänt. Blir saknaden tydligare?
Jag böjer mig fram för att se vem det är som sitter vid pianot. Det brukar vara Linnéa. Nu är det hennes kompis. Precis som på begravningen.
Tårarna rinner. Så mycket minnen som väller upp som en kraftig våg. Johan tar min hand och smeker den sakta. Han förstår. Han finns där. Hela tiden.
Resten av stunden kan jag njuta av föreställningen. Jag är där och nu och inser att sorgen har förändrats under dessa månader. Jag är faktiskt inte lika arg längre. Ilskan och besvikelsen gentemot Linnéa är mycket svagare. Istället är saknaden och tomheten större. Jag saknar Linnéa. Jag saknar hennes lukt. Jag saknar hennes hår. Jag saknar hennes närvaro. Jag saknar våra samtal. Jag saknar våra skämt. Jag saknar våra pianospel. Jag saknar våra diskussioner.
Jag fick kontakt med Alter Ego första gången i somras. Hon skrev till mig efter att ha läst min blogg. Hon skrev att jag hade hjälpt henne att finna mening med livet igen efter en riktigt svår kris. Hon var väldigt öppen och ärlig med sina känslor och jag kände mig otroligt hedrad över att få ta del av så personliga tankar.
Alter Ego hjälpte mig genom de första jobbiga månaderna genom att tillsammans med Tonårsmorsa stötta mig i vissa specifika situationer.
Alter Ego gjorde den här bloggen åt mig. Hon tyckte inte att jag skulle fortsätta på Aftonbladets blogg.
För några månader sedan fick Alter Ego veta att hon hade lungcancer. Hon hade länge mått dåligt men hade inte blivit tagen på allvar av sjukvården. När hon väl fick sin diagnos var sjukdomen för långt gången. Hennes egen önskan var att hon skulle leva fram till melodifestivalen så att hon skulle få uppleva sin son Jimmys uppträdande där. Tyvärr hann hon inte det.
Vi har pratat en hel del per telefon men jag har aldrig träffat henne personligen. Sist hade jag kontakt med henne för ungefär en månad sedan. Den sista tiden orkade hon endast ha kontakt med de allra närmaste. Hon dog i morse.
Jag vill visa mitt allra innerligaste deltagande till hennes fyra barn. Jag är mycket glad över att jag hann lära känna Helene. Hon har stöttat mig i min förlust av min dotter. Jag hoppas att jag kan på något sätt hjälpa Helenes barn i förlusten av Helene…
Jag tänker på hur det var för ett år sedan. Linnéa var inte med vid julbaket då. Hon ville inte. Hon kändes avståndstagande och lite oengagerad. Jag tänkte att det nog berodde på att hon faktiskt var tonåring. Jag minns själv hur det kändes att vara 14. Det var svårt. Jag skulle verkligen inte vilja bli 14 igen. Man är mitt ememllan barn och vuxen. Vill bli behandlad som vuxen samtidigt som man ibland är så liten, så liten…
I år kändes Linnéa deltagande på ett annat sätt. Pojkarna var engagerade och gjorde nya idéer på pepparkakshuset. Det verkar som att även de är i behov av nya traditioner. Lite annorlunda.
Det är mörkt ute. Det närmare sig jul. En ny slags jul. Början på något nytt. Sedan blir det ett nytt år. 2009. Ett helt nytt rent år som inte har en massa fruktansvärda händelser i sig. Det kan bara bli bättre.
De senaste dagarna har jag känt lite mer kraft. Jag kan fokusera och orka ta tag i saker. Jag låter inte sorgens smärta bita tag i mig så hårt. Jag märker samtidigt att det tar på krafterna att hålla sorgen i från sig. Jag är så otroligt trött hela tiden.
I september kände jag mig oerhört svag och hade svårt att orka hålla mig uppe i tre dagar i sträck och dessutom förmedla glädje och inspiration till de som kommit från olika delar av landet för att lyssna på mig.
I november var jag så otroligt trött.
Nu känner jag att det är vilsamt att få fokusera på något annat och bara ge. Det går bra. Och jag märker ju så tydligt vilken skillnad det är. Det går alltså framåt. Det är bra.
En annan skillnad är att jag i augusti gärna hade pratat om det som hänt på utbildningen. Nu känner jag att det är viktigt att inte beröra ämnet alls på utbildningen. Det är jobbigare att prata om det nu. Jag gråter mer. Jag gissar att det beror på att jag börjar förstå.
Jag tänker varje dag på Linnéas sista cykeltur. Hur kände hon när hon cyklade till tågspåret. Hur kände hon när hon satt i busken och väntade. Hur kände hon när hon stog på spåret och tåget kom. Tutade och bromsade så att det hördes flera kvarter? Jag känner smällen i min egen kropp…
Sorgen förändras. Acceptansen kommer långsamt, långsamt. Saknaden blir större.
Idag hämtar jag Oscar (8) på lunchen under utbildningen. Han får vara med mig på eftermiddagen. Jag hade ett långt samtal med honom igår kväll. Han säger att han börjar förstå nu att Linnéa inte kommer tillbaka. Han blir ledsen på eftermiddagarna i skolan och tänker på allt som hänt. När jag frågade honom vad han tänkte på svarar han att det framför allt var när han fick beskedet. När Johan och jag tog pojkarna i var sitt knä och berättade vad som hade hänt på natten. Det är det som har etsat sig fast på hans näthinna. Inte begravningen, inte när han såg Linnéa i kistan och inte kremeringen. Det är skönt att han berättar vad han tänker och vad han känner.
