Ludmillas Blogg

Stark självkänsla och ett gott självförtroende är viktigt för att vi skall kunna klara krav och påfrestningar i livet och för hur vi hanterar svårigheter och misslyckanden. Självkänsla är förmågan att kunna se och acceptera både svaga och starka sidor hos sig själv och att uppleva att man har ett värde som person utöver det man presterar. Självförtroende är förmågan att tro på sig själv och det man kan.

Att träna sin självkänsla och sitt självförtroende innebär att man måste våga ta risker – att våga ta misslyckanden som en väg till ”lyckanden” och att våga se både våra starka och svaga sidor – dvs. att våga duga som vi är.

Några tips för att stärka självkänsla och självförtroende:

Försök att göra något varje dag som får dig att känna dig kompetent och duktig.
Du duger som du är. Bestraffa inte dig själv för dina svaga sidor – ingen är perfekt – acceptera dem och se dem som en utgångspunkt för att utvecklas.

Uttryck vad du känner och tänker och säg JAG i stället för ”man”. Att använda jag-språk visar att det du säger gäller dig och dina synpunkter.
Våga gå utöver vad som känns tryggt – tänj dina gränser och gör saker som du inte gjort tidigare. Det kommer att visa att du kan mer än du tror.

Ofta har vi en tendens att fokusera på det som vi inte klarar. Uppmärksamma i stället det du är bra på och det du har gjort snarare än inte har gjort.

Livandas välmåendetips

För 1,5 år sedan såg jag ut så här:

I slutet av cellgiftsbehandlingen, maj 2010

Jag hade först varit gravid och sedan fått cancer och åt stora mängder kortison som omfördelar fettet på ett mindre attraktivt sätt. Läs mer om kortisonets effekter här…

Jag vägde 89 kg. Jag är 168 cm lång. Min normalvikt har tidigare legat på runt 65 kg.

Cellgifterna slog även ut mina äggstockar vilket gjorde att jag hamnade i ett för tidigt klimakterium varför jag också började äta östrogen.

Jag hade ju tidigare ätit GI/LCHF-kost sedan 2006 men gjorde ett uppehåll med det under graviditet och cancer. Sommaren 2010 började jag igen men det gick väldigt trögt. Säkert inte så konstigt eftersom kroppen var tilltuffsad och ville spara på energin.

I höstas började jag träna. Jag är inte en träningsmänniska (vad det nu är), men började gå på gym på Friskis och Svettis. Dessutom började jag praktisera yoga mer regelbundet igen. Därefter fick jag veta att jag hade höga blodfetter. Inte bara lite förhöjda utan väldigt förhöjda. Som jag skrev i ett inlägg nyligen så började jag fundera på kosten och hur jag egentligen skulle tänka. Läs inlägget och de intressanta kommentarerna här…

Nu under semestern hade vi inte så mycket att göra då vädret inte var så bra så vi tränade faktiskt varje dag (vilket mina facebookvänner nogsammat uppmärksammat eftersom min träningsapp är kopplad till FB :). Nu har det lossnat och jag väger 65-66 kilo. Dessutom har jag fått ner mitt magmått ordentligt. Det känns riktigt bra. Det handlar inte om vikten i sig utan att jag känner mig som jag och att jag känner mig fysiskt väldigt stark.

Jag är själv imponerad över vilken förändring i utseende jag genomgått under ganska kort tid. Tänk vad kroppen faktiskt klarar av. Och tänk vad snabbt resultat man kan få om man gör rätt saker. Jag trodde aldrig att jag skulle ”få tillbaka” min kropp igen.

Jag äter nu mer kolhydrater än tidigare, i form av grönsaker. Jag äter inte vitt mjöl, socker, pasta, potatis eller ris. Jag fyller tallriken med varma och kalla grönsaker och sedan en proteinkälla. Jag äter inte så mycket ägg längre. Vi har dragit ned på fettet. Och så dricker vi mycket vatten. Vi läser just nu Hjärnkoll på maten, Hjärnkoll på vikten av Martin Ingvar och LCHQ av Paulun. Det känns som att vi börjar få bättre koll på hur vi ska göra nu. Tur att jag har en make som är extremt duktig på att snabbt sätta sig in i olika saker. Han är min personliga viktcoach 🙂

När jag tränar kör jag 30-45 min på crosstrainern, Chins, 50 raka situps, 25 sneda, 10 x 3 benlyft. Jag avslutar sedan med 15-20 min yogaövningar. Just nu har det alltså varit en period som vi tränat 5-6 ggr i veckan. Målet är 2 – 3 ggr. Konstigt nog så får man ju ett sug efter att träna när man väl kommit in i det!

Om ett par veckor kommer jag att kontrollera mina blodfetter igen. Fortsättning följer!

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, lchf, lchq, lågkolhydratkost, viktnedgång, träning, paulun, martin ingvar

Ur senaste Läkartidningen:

Depression och stressrelaterad ohälsa förekommer ofta bland läkarstudenter, och de anses – precis som läkare – vara mindre benägna att söka professionell hjälp när de drabbas. Jämförande studier med andra studentgrupper är dock ovanliga.

I den aktuella enkätbaserade studien ingick 500 läkarstuderande vid Karolins­ka institutet och lika många studenter vid Handelshögskolan. Syftet var att kunna jämföra två grupper av studenter vid utbildningar med höga studiekrav och likartat prestigevärde.

Handelshögskolestudenterna hade högre värden på flera studiestressorer och var mindre engagerade i sina studier. De hade oftare depressiva besvär och skadliga alkoholvanor. Depression var vanligare bland kvinnor på båda lärosätena, medan skadliga alkoholvanor var vanligare bland män. Av Handelshögskolans studenter hade 12 procent depression jämfört med 9 procent av läkarstudenterna, därtill hade en fjärdedel av kvinnliga och en tredjedel av manliga handelsstudenter skadligt alkoholbruk. Motsvarande nivå bland läkarstudenter var drygt var fjärde man och var tionde kvinna. Grupperna skilde sig inte åt avseende benägenhet att söka vård, men läkarstudenter vände sig oftare till Studenthälsan.

Vår grupp har tidigare visat att självskattad depression är vanligare bland läkarstuderande än bland åldersmatchade befolkningskontroller. Det är sannolikt vanligt med nedsatt psykisk hälsa bland högskolestuderande, däremot är det oklart om just läkarstudenter utmärker sig bland högpresterande. Snarare kan det tänkas att den långa utbildningen med sammanhållna klasser och avsaknad av graderade betyg kan vara skyddande faktorer. Också en större medvetenhet om hälsosamma livsstilsfaktorer kan förklara att läkarstudenterna mår bättre.

Dahlin M, et al. BMC Med Educ. 2011;11:92.

Läs även andra bloggares åsikter om läkarstudenter, psykisk ohälsa, läkare söker inte hjälp

På fredag och lördag ska jag gå på konferens. Det ska bli otroligt intressant!

Följande programpunkter kommer jag att lyssna på:

Allians-Anna Kåver
För att bättre förstå utfallet av psykoterapier menar många psykoterapiforskare att man måste studera hur patient och terapeut ser på problemen, vilka mål de sätter upp och hur de arbetar med dessa tillsammans.

Att arbeta med psykos
Ibland likställs psykos och funktionshin­ der inom kommunen, men när en person hamnar i ett psykostillstånd kan man inte uttala sig om bestående funktionshinder. Hur kan man förbättra psykiatrins dialog med kommunen och hur kan man skapa ett ”unga­tänk” i samarbeten?

Från suicidalt kaos till ett fungerande liv
Kan psykoterapi hjälpa en ung psykotisk kvinna att klara en graviditet, skapa en god anknytning till sitt barn och fungera som mamma? En beskrivning av jagstruk­turerande psykoterapi (jsp) i praktiken.

Vad tycker folk egentligen om mig?
Vikten av att våga göra andra männis­kor viktiga här och nu blir ofta tydligt i gruppterapier med unga vuxna. Terapeu­tiska erfarenheter gestaltas med vinjet­ ter från gruppbehandlingar som är tagna ur den kliniska vardagen.

Sex och självkänsla hos unga vuxna
I arbetet med sex­ och samlevnad märks att många unga män och kvinnor har svårt att skilja på prestation och relation. De är förtvivlade för att deras sexualitet inte fungerar som de vill. Det finns hjälp att få! En beskrivning av några evidensba­serade metoder vid sexuella problem.

Paneldiskussion om Slutstation rättspsyk
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har under flera år en­ gagerat sig i unga kvinnor med självskadebeteende. Nu har de skrivit Slutstation rättspsyk. Ur bokpresentationen: »De har inte blivit dömda för något brott och de utgör inte något hot eller någon fara för andra. Men i stället för att få adek­ vat vård spärras de in på rättspsykiatriska högsäkerhets­ kliniker, tillsammans med mördare och våldtäktsmän och utsätts frekvent för tvångsåtgärder som isolering, tvångs­ handskar, hjälm och bältesläggning, ingripanden som långt ifrån alltid har lagen på sin sida. Varken de själva eller deras anhöriga kan påverka situationen – de är rättslösa.«

Arbete med självskadebeteende hos unga flickor
Två föreläsare med lång erfarenhet av ar­bete med självskadebeteende berättar om patienter som påverkat deras tänkande. Deras personliga infallsvinklar borgar för en intressant diskussion i ämnet.

En tonårings känsla av att vara missförstådd
En diskussion kring svåra terapeutiska utmaningar med utgångspunkt i en ton­ årsflickas svåra kamp med ambivalensen. Vilka möjligheter och hinder finns det egentligen i terapirelationen?

Läs mer om dagarna här…

Läs även andra bloggares åsikter om X UngaVuxna dagarna 2012X Anna KåverX Slutstation Rättspsyk, terapeutisk allians, konferens, psykisk ohälsa, ungas ohälsa, ungavuxnadagarna, slutstation rättspsyk,

Klockan är bara 10 på morgonen men vi har hunnit komma hem från en två veckor lång utlandsresa, tvättat två tvättar, packat upp alla väskor, förberett lunchen och Johan är iväg och tränar på gymmet.

Det är ett harmoniskt lugn som sänkt sig över det Rosengrenska hemmet. Barnen pysslar på sina rum, glada över att vara hemma igen. Det är tyst och stilla. Balans och harmoni.

Vi har varit på andra sidan jordklotet och har blandade känslor över resan. Men självklart har det varit skönt att ha haft två veckors semester. Nu känns det väldigt bra att vara hemma!

Jag återkommer med en utförligare resebeskrivning.

Hon blev friad.
Efter 2 år 8 månader och 10 dagar.

När narkosläkaren nu berättar sin version för Läkartidningen blir man riktigt rädd. Finns det ingen rättssäkerhet i Sverige? Polisens agerande gentemot henne när de hämtade henne från avdelningen och sedan i arresten är vedervärdigt. Så får det ju inte bara gå till.

Läs själv här…

Nu ska fallet granskas av JK. Bra det.

Här finns en samlingssida med alla artiklar om fallet om flickan som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus…

Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren fallet, narkosläkaren frias

Man skulle kunna tro att anslagsgivare till medicinsk forskning skulle fördela sina anslag i proportion till den sjukdomsbörda som respektive sjukdom ger i en befolkningsgrupp, skriver man på ledarsidan i Nature (132: Vol 477, 8 sept. 2011). Men det som påverkar människors liv allra mest i form av sjuklighet och förlorade livsår tycks inte vara det som anslagsgivare ägnar störst intresse. Prioriteringen mellan olika forskningsområden är snedvriden, se bara på de stora sjukdomsbördor som finns i utvecklingsländerna och de starkt begränsade forskningsresurser som finns tillgängliga för att bekämpa dem. Ett annat exempel är de begränsade finansiella stöd som ges till forskning rörande hjärnans sjukdomar. Till skillnad från hjärt-kärlsjukdomar och cancer, som toppar DALY-ligan på grund av summan av år som förlorats i livslängd, står neuropsykiatriska sjukdomar för den i särklass största andelen av år som förlorats på grund av nedsatt funktionsförmåga.

Mer än en tredjedel av Europas befolkning lider årligen av psykisk sjukdom:
-ångestsjukdomar förkommer oftast (14 %)
-och sedan kommer unipolär depression på 6,9 %

Den största sjukdomsbördan beräknat som funktionsjusterade levnadsår (DALY, Disability Adjusted Life Years) ligger hos kvinnor med unipolär depression medan alkoholberoende står för den största sjukdomsbördan hos män.

Beräknat antal miljoner personer i alla åldersgrupper i Europa årligen med:

Psykisk sjukdom
Ångestsjukdomar: 61,5
Unipolär depression: 30,3
Sömnlöshet: 29,1
Alkoholberoende: 14,6
Borderline personlighetsstörning: 2,0

Neurologiska sjukdomar
Huvudvärk: 152
Sömnapné: 12,5
Stroke: 8,2
Demens: 6,3
Parkinson: 1,3
Multiple Skleros: 0,5
Neuromuskulär sjukdom: 0,3
Hjärntumör: 0,2

Man fann att ettårsprevalensen för psykisk sjukdom var högst för ångestsjukdomar (totalt 14%) följt av specifika fobier (6,4 %), social fobi (2,3%), agorafobi (2 %) och paniksyndrom (1,8 %). När det gällde generellt ångestsyndrom (GAD) fanns den högsta frekvensen (3,4 %) i åldersgruppen 65+, medan frekvensen var betydligt lägre i åldersgruppen 14-65 år (1,7 %). Förstämningssjukdomar var den näst vanligaste sjukdomsgruppen (7,8 %), med depression som dominerande diagnos (6,9 %). Därefter följde somatoforma syndrom (6,3 %), alkoholberoende (3,4 %), psykosssjukdomar (1,2 %) och ätstörningar mellan 0,1 till 0,9 % för olika åldersintervall. Man beräknade att varje år är det 38,2 % av Europas befolkning som lider av psykisk sjukdom.

Författarna till dessa studier (European Neuropsychopharmacology, 2011; 21:655-679) konstaterar att det verkliga omfånget och sjukdomsbördan av hjärnans sjukdomar hittills har underskattats. Psykiska och neurologiska sjukdomar kommer att vara det tjugonde århundradets största utmaning för Europas hälsovårdande myndigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk sjukdom, depression, psykos, ångest, DALY, sjukdomsforskning

Att ha PMS är inte roligt. För vissa är det bara lite irritation före mens medan andra beskriver det som att de blir helt personlighetsförändrade. För många är det ett mycket handikappande tillstånd som påverkar deras relationer och arbetsförmåga i hög grad.

För 5 – 8% av kvinnorna är detta så besvärligt att det går under ett alldeles eget namn: Premenstrual Dysphoric Disorder (PMDD). Om man lider av PMDD växlar humöret extremt dagarna före mens och man kan även bli självmordsbenägen. Här finns en test för att se om man har PMDD…

Behandling finns ingen som är allmängiltig utan det varierar från person till till person. Antidepressiva i lågdos har i många studier haft bra effekt.

Det är viktigt att förstå att detta är en sjukdom med biologisk grund. Det är inte något som kvinnorna hittar på.

Nu har Erika Timby, forskare vid Umeå Universitet, konstaterat att skillnaderna mellan kvinnor med och utan premenstruella syndrom sannolikt beror på känsligheten för allopregnanolon. Allopregnanolon är ett hormon som förekommer naturligt i kroppen efter ägglossning och under graviditet och ändras under menstruationscykelns gång. Man har nu märkt att känsligheten ser annorlunda ut hos kvinnor med svår PMS jämfört med hos kvinnor utan PMS-besvär.

Läs abstract här…
Läs hela artikeln här..

Förhoppningsvis är detta ett stort steg i rätt riktning för att hitta en fungerande behandling för dessa kvinnor.

Läs även om Camilla Henemark och hennes PMDD här…

Har du problem med PMS? På vilket sätt?

Läs även andra bloggares åsikter om PMS, PMDD, premenstruella besvär, grälsjuka, Allopregnanolon, Erika Timby

När man mår dåligt och söker hjälp är bemötandet från vårdpersonalen mycket viktigt. Att anhöriga finns kvar och hjälper en att få hjälp har också mycket stor betydelse.

Annica Otter förlorade sin bror, mamma och pappa i självmord under loppet av tre år. På Hjärnkolls hemsida skriver hon:

Det var min dåvarande pojkvän som fick mig att söka hjälp första gången. På psykakuten sa jag till läkaren att jag var schizofren. Hon tittade mig i ögonen och sa… nej det är du inte, men du mår väldigt dåligt. Då kände jag mig lite tryggare med en gång.

Läs hennes berättelse och andras på Hjärnkolls hemsida här…

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk hälsa, psykisk ohälsa, anhörigstöd, Hjärnkoll, Handisam

Sedan 2006 har jag levt på LCHF-kost (med undantag från graviditet och cancerperiod). Det innebär att jag ätit mycket fett och proteiner och inte kolhydrater. Jag har uteslutit socker och mjöl, ris och potatis.

Jag gick ned 15 kg på 10 veckor 2006. Läs mer här…

Jag mådde väldigt bra på den här kosten och hade inga svårigheter att avhålla mig från det söta. Och så blev man mätt också.

Förra sommaren när jag skulle gå ned efter min cellgiftsbehandling och allt kortison så var det trögt. Jag har insett att cellgifterna har gjort något med min kropp. Dessutom har jag ju försatts i ett klimakterium i förskott. Hormonerna gör det dessutom svårare att gå ned i vikt. Nu är jag dock snart nere på min vanliga vikt igen.

Men, på väg dit så har jag tagit mina blodfetter. Jag började ju fundera under cellgiftsbehandlingen när jag fick xantelasma, men då (feb 2010) var blodfetterna normala. Jag har därefter fått behandling för fläckarna men de har kommit tillbaka. Så jag kontrollerade blodfetterna igen. De var SKYHÖGA! Om jag inte visste att de var normala tidigare så hade man trott att jag hade en medfödd rubbning. Jag tror att cellgifterna har orsakat detta. Det finns beskrivet men verkar inte vara allmänt känt.

Eftersom jag förlorade min pappa 46 år gammal i plötslig hjärtdöd känns det väldigt obehagligt. Hur skulle jag nu göra med min kost?

GI/LCHF-fantaster hävdar att blodfetterna sjunker av högfettdieter men ingen skriver om vad man ska göra om man får höga blodfetter när man redan går på den kosten.

Traditionell medicin säger att man ska äta mycket fibrer, frukt och grönsaker och motionera. Inte äta animaliskt fett.

Med de värdena jag har nu skulle det behövas höga doser av blodfettsänkande mediciner för att inte riskera att dö i förtid.

Jag är läkare och kan läsa medicinska rekommendationer och studier men jag är förvirrad.

Jag har ändrat min kost och motionerar mer. Kanske äter jag nu mer GI än LCHF. Men är inte så strikt. Tyvärr märks det direkt på vikten.

Samtidigt kommer nu mer och mer kritiska rapporter gentemot högfettdieterna. Nya studier visar att det finns högre risk för cancer när man äter högfettdieter…

Annika Dahlström, förespråkare för LCHF ger direkt svar på tal här… och anser författaren till artikeln i läkartidningen ej tillräckligt påläst. Hon hävdar att det är läkemedelsindustrin och privata ekonomiska intressen som gör att forskningen pekar åt detta håll.

Jag skrev en kommentar på hennes blogg och fick ett svar. Nu är jag bara ännu mer förvirrad…

Ludmilla says:
21 december, 2011 at 21:23
Hej!
Jag är läkare och arbetar inom primärvården och känner mig minst sagt förvirrad efter de senaste skriverierna angående LCHF.

Jag har ätit enligt LCHF sedan 2006 med ett avbrott på ett par år då jag fick moderkakscancer efter en graviditet och förlossning. Jag har mått väldigt bra på lågkolhydratkosten och minskat snabbt i vikt.

Nu har jag höga blodfetter. T-Kolesterol 8,6, LDL 6,9. Detta efter att jag återgått till LCHF över ett år.

Jag har läst hur du uppmanar folk att sänka sina blodfetter genom att gå över till LCHF. Men om man redan äter enligt LCHF – hur ska man då sänka blodfetterna?

Till saken hör att jag har gjort ett avancerat gentest och jag har en genetisk känslighet för hjärtkärlsjukdomar. Min pappa dog i hjärtinfarkt som 46-åring.

Hur ska man tänka?

Ludmilla

[Översätt]
Annika Dahlqvist says:
21 december, 2011 at 21:37
Ludmilla, Jag har inte uppmanat någon att sänka sina blodfetter genom att äta LCHF. Jag anser att kolesterol är bland det viktigaste vi har i våra kroppar , och det ska inte sänkas. vid en bra LCHF-kost innehåller blodet precis den halt av kolesterol den anser att den ska ha.
Läs Uffe Ravnskovs böcker om fett och kolesterol. Där visar han att kvinnor har bättre hälsoprognos med högre kolesterol.
Kolesterol på 8,6 är inte förhöjt. Det är inom normalområdet.
Men vill du äta statin är det upp till dig själv att bestämma. Om du har ärftlighet för tidig hjärtkärlsjukdom har du en indikation för statin där.

Läs även andra bloggares åsikter om kolesterol, hyperkolesterolemi, höga blodfetter, LCHF, GI, högfettsdieter