Anthony Jorm and Betty Kitchener, upphovsmännen bakom det suicidpreventiva folkutbildningsprogrammet Mental Health First Aid skriver i en ledarspalt i British Medical Journal om hur man kan hjälpa en självmordsnära person. Under det senaste decenniet har det utvecklats många suicidpreventiva program.
Av dem som hittills prövats har en begränsning av tillgången till suicidmedel för allmänheten samt utbildning av läkare i primärvården att känna igen och behandla depression, varit de mest effektiva, skriver författarna. En annan strategi, som verkar lovande, är gatekeeperutbildning.
I suicidpreventivt arbete står beteckningen gatekeeper för en person som
· Har grundläggande kunskaper om självmord
· Anser att självmord kan förhindras
· Har kunskap om självmordsförebyggande åtgärder
· Kan identifiera personer med självmordsrisk, ingripa och avbryta en suicidal process
· Ser till att personen förs vidare till professionell vård
· Kan stödja efterlevande till självmord
De flesta utbildningsprogrammen för gatekeepers riktar sig till sjukvårdspersonal samt människonära yrken som personal inom socialvård och skola.
Det har emellertid, i en studie från 2005 (Moskos M et al, Suicide LifeThreat Behav 35:536), föreslagits att den närmaste familjen och vännerna till en självmordsnära person kanske skulle vara bättre och effektivare gatekeepers. De har ju den närmaste kontakten med den självmordsnära personen. Jorm och Kitchener skriver i sin ledarspalt om en ny studie utförd av en engelsk forskargrupp, under ledning av dr Christabel Owens, Honorary Senior Research Fellow vid Peninsula University i Exeter, England. I studien tar man upp de svårigheter som efterlevande har haft i att förstå situationens allvar, tiden före självmordet. Ett självmord kommer inte sällan som en överraskande chock för de efterlevande. Ändå sker den suicidala processen, d v s utvecklingen från den första allvarliga självmordstanken fram till fullbordat självmord under en lång tid – från några veckor till flera månader.
Att känna igen en självmordskris
I den aktuella studien ”Recognising and responding to suicidal crisis within family and social networks” (Owens et al 2011), har forskarna intervjuat familjemedlemmar, vänner och kollegor till självmordsoffer om hur de upplevt tiden före självmordet, om de svårigheter de haft att uppfatta signaler på självmordsrisk och om den osäkerhet man känt inför ett eventuellt ingripande. Forskarna identifierade dödsfall genom självmord med hjälp av åklagarmyndigheterna i London, sydvästra England och södra Wales. De som inte vårdats inom psykiatrin under närmast föregående år och varit mellan 18-34 år gamla vid dödsfallet inkluderades i studien. Man fann 53 fall och av dessa kunde man inkludera anhöriga och närstående till 14 självmordsoffer; 12 män och två kvinnor.
Metod
Studien hade en kvalitativ design och hade formen av en modifierad psykologisk autopsi. Totalt gjordes 31 intervjuer, ett till fem intervjuer för varje fall. En av forskarna genomförde djupintervjuer med de efterlevande och en intervju inleddes med frågan:” Berätta om personen som dött för mig, vilket förhållande ni hade till varandra och vad som hände under den tiden som ledde fram till hans eller hennes självmord”. Sedan ställdes uppföljningsfrågor och forskarna var särskilt angelägna om att få veta, om och i så fall vilka tecken på eventuell självmordsnärhet hos den avlidna som den intervjuade observerat, hur man tolkat olika signaler och vad som påverkat beslut om man skulle ingripa eller inte. Intervjuerna bandades in och bedömdes oberoende av varandra av tre utav forskarna.
Resultat
De efterlevande beskrev såväl känslomässiga som intellektuella skäl till att man inte till fullo förstått självmordsignalerna och varför man inte ingripit. Det fanns tre huvudsakliga hinder.
Det första var den självmordsnära personens motsägelsefulla uppträdande och de tvetydiga signaler som han eller hon gav om sin sinnesstämning. Det var också vanligt att man uppfattat den självmordsnära personen som en mycket privat person som man inte velat tränga sig på. Med facit i hand kunde de flera av de efterlevande identifiera signaler som borde varnat dem för en kommande krissituation, som exempelvis att den självmordsnära personen dragit sig undan från sociala kontakter, undvikit ögonkontakt, varit trött och irriterad och haft ovanliga temperamentsutbrott, ofta talat om döden och särskilt om självmord. Å andra sidan fanns det många beteenden som talade emot att det skulle ha varit någon fara å färde; vederbörande verkade sköta sig som vanligt, skratta och skämta, göra upp planer för framtiden och lugnande försäkra att allt var bra. Detta till synes helt normala uppförande kan ha varit avsiktliga försök att vilseleda närstående med syfte att förhindra ett ingripande från deras sida, skriver författarna. Det kan också ha rört sig om försök att behärska situationen och hålla masken för att inte oroa omgivningen eller helt enkelt vara tecken på obeslutsamhet.
Det andra hindret var om man skulle fästa avseende vid de oklara signalerna. Många efterlevande kunde inte förmå sig själva att inse situationens allvar och att självmord var en realitet. I valet mellan att göra ingenting eller att göra någonting galet som kunde förvärra situationen, valde de att göra ingenting. Andra efterlevande poängterade att man måste tro på det förtroende och den försäkran man fått av den nu avlidne om att han eller hon inte längre tänkte på självmord och att ”inget skulle hända”.
Det tredje hindret var osäkerheten om man skulle ingripa eller inte och hur. Synsättet att skjuta upp ett avgörande och avvakta och se var vanligt förekommande. De flesta efterlevande hade haft en stark motvilja att tala om självmord såväl med den självmordsnära personen, som med någon utanför den närmaste kretsen. I några fall hade den självmordsnära personen avkrävt tysthetslöfte av den han avslöjat sina självmordsplaner för. Andra åter, kände sig helt främmande inför problemet och osäkra på om det inte var farligt att tala om självmord med någon som hade självmordstankar. De ansåg därför att de inte kunde vara till någon hjälp eller komma med några råd. Osäkerhet vart man skulle vända sig, tidigare dåliga erfarenheter av psykiatrisk sjukvård eller rädsla för tvångsintagning kan ha hindrat såväl de suicidala personerna som deras anhöriga och vänner från att söka professionell hjälp.
Slutsatser
När en självmordskris utvecklas står de närmast berörda inför många svåra och komplicerade avgöranden. Deras närhet och emotionella engagemang i den självmordsnära personen försvårar möjligheten att se vad som håller på att hända. Det gör det också svårt för dem att tala med både den drabbade och andra i omgivningen och att söka professionell hjälp.
Experter i suicidologi är eniga om att allt tal om att ta livet av sig måste tas på största allvar och att man snabbt skall hjälpa den suicidnära att söka professionell hjälp. Man skall heller aldrig gå med på att hemlighålla någons självmordsplaner. Att direkt fråga en person om han eller hon tänker på att ta livet av sig och involvera andra personer i det sociala nätverket om sina farhågor kan förhindra självmord, skriver Jorm och Kitchener i sin ledarspalt i BMJ. De anser att det är utomordentligt viktigt att basala kunskaper om psykisk sjukdom och självmord samt hur man ger den första hjälpen vid självmordsrisk sprids till allmänheten. Owens och hennes kollegor påpekar i sin artikel att det nära känslomässiga engagemanget sannolikt kan försvåra för närstående att tillgodogöra sig utbildning i hur man hanterar självmordskriser; något man bör ha i åtanke när man utformar folkutbildningsprogrammen.
—-
Källa: Rigmor Stain, NASP
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, självmordsförebyggande åtgärder, fråga om självmord, anhörig vill ta sitt liv, vilja dö, ta sitt liv, ta livet av sig, suicidprevention,
