Här kommer en berättelse från Cecilia som förlorade sin bror i självmord:.
När psykiatrin INTE fungerar…rasar tillvaron fullständigt för den som mår psykiskt dåligt. I värsta fall slutar det med suicid.
Min lillebror insjuknade in en reaktiv psykos, efter flera år av psykisk stress.
Han ringde en dag till mamma, sa att han var så sjuk, kunde inte ta hand om sitt barn. Mamma åkte in tillsammans med lillebror till psykakuten.
Han blev inlagd på ett behandlingshem för unga människor med psykossjukdomar. Vården där var under all kritik. Vården bestod i att sitta i dagrummet, äta måltider, gå på ensamma promenader, enstaka samtal med läkare etc. Ingen vårdplan gjordes.
Vi anhöriga fick mkt knapphändig information om vad som hände, hur de planerade vården. Vi upplevde mest att vi var till besvär, när vi bara ville vara delaktig, det var ju vår anhörig de ansvarade för!
Han blev utskriven väldigt snabbt, vilket jag motsatte mig starkt. ”Hur i hela friden ska min bror klara sig ENSAM hemma??” INGEN lyssnade på mig. Det fanns ingen uppföljning när han kom hem. Ingen kontaktperson som hjälpte honom med daglig aktivitet, det som ingår i livet, handla, laga mat etc. Nej, mina föräldrar fick axla den rollen. Min bror orkade ju ingenting. Blev i princip sittandes i sin fåtölj…
Jag försökte oxå hjälpa/prata/finnas till hands. Men han slöt sig bort från mig/oss. Ville inte prata nu, delge oss sina tankar (det hade han gjort tidigare, när han var på väg in i psykosen, ett tag innan vi blandade in psyk. Vi hade dock svårt att förstå hans snabba tankar. Vi var inga experter. Vi sa emot, vilket gjorde honom mkt arg och upprörd…vilket jag nu i efterhand förstått bara förvärrde det.)
Han fick besöka läkare en gång varannan vecka samt kurator en gång/vecka inom öppenvården. Det var allt. Han var helt utelämnad till sig själv. Vilket han inte fixade. Vi var oroliga. Signalerade till psyk.
Under sommaren 2007 mådde han lite bättre. Dock slutade han ta sin medicin under hösten, ansåg sig inte behöva den…vem upptäckte det? Jo, mamma -inte psyk som hade vårdansvar för honom. Skandal.
I november mådde han oerhört dåligt, hörde röster som sa åt honom att avsluta sitt liv. Dock lyckades han motstå och en ny vända till psykakut.
Resan därefter var så inhuman. Psykiatrin la in honom med LPT (tvångsvård). ”De tar död på min själ”, ”jag känner mig som en kanin i bur”. Han slutade prata med psyk. Han kände att de tvingade honom att vara där (LPT) men ändå inte hjälpte honom… Hans människovärde togs ifrån honom. Dock signalerade han att han ville ha skydd av psyk från sig själv och sina tankar/röster, eftersom han var rädd för att skada sig själv. LPT ska vara ett skydd för patienten. VAD gjorde då psyk för att skydda honom? Jo, de lät honom gå ut ensam VARJE dag utan uppsyn trots att han signalerade suicidtankar! De menade att han inte var så suicidal JUST då. Men man är suicidal HELA tiden! Det går upp o ner men det finns där. Det är en självdödande sjukdom patienten lider av när psykisk sjukdom är som värst. Varför vet inte psyk det?
Varför känner de inte till den suicidala processen? När det är som närmast suicid signalerar patienten ett lugn, plockar med sina saker, städar, fixar… precis vad min bror gjorde på slutet. DÅ SÄGER PSYK ”nu verkar han må bättre!” fast JAG signalerade vad han sa till mig ”Du har snart ingen bror längre, jag orkar inte kämpa emot längre”.
De sista dagarna i hans liv hade psyk ENDAST koll på om han åt sina måltider där. Han fick komma och gå som han ville.
Han dog på en udde ute vid havet.
Du fattas mig evigt, min älskade fina lillebror.
/Kram din syster Cia
_____________________________________________________________________
Cecilia driver www.vsmis.dinstudio.se. En mycket fin och informationsrik hemsida som hjälper dig med självmordstankar eller dig som förlorat någon nära!
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, psykiatrin, psykos, ta livet av sig, förlora en bror
