Ny filminspelning! Deltagare till en TV-dokumentärserie sökes snarast (av Titan media):

”I det är programmet så möter två kända profiler som själv drabbats av självmord i sin närhet eller lidit av depression andra personer som antingen själva varit nära att ta sitt liv eller haft en dotter, son, vän som begått självmord. Programmets mål är att vi tillsammans i en kampanj skall arbeta förebyggande och ta bort tabun kring självmord.

Vi behöver personer, unga (eller tidigare unga) som funderat på eller försökt begå självmord, anhöriga (allt från pojk/flick-vänner, syskon eller föräldrar) och även lärare. För precis detta berör och påverkar detta många.”

På socialstyrelsen ska håller man glädjande nog på med ett projekt om händelseanalyser efter självmord bland unga.

Nu letar de efter personer till en informationsfilm:

Eftersom projektet handlar om unga skulle vi gärna vilja inleda filmen med att en ung person berättar något om sina erfarenheter av hur ett självmord har hanterats. Kanske uttala sig i termer av att ingen tog tag i saken och utredde självmordet och eventuellt vilka konsekvenser det fick. Om det är svårt att få tag på en ung person fungerar det bra med en vuxen med liknande erfarenhet. Inspelningen kommer att ske i Stockholm någon dag i vecka 45. Filmen kommer enbart att vara fyra minuter lång så just denna person kanske enbart medverkar cirka 20 sekunder. Det är alltså inte frågan om en stor roll – men en viktig roll! Med tanke på detta kanske det är bra med en person som befinner sig i Stockholmstrakten eller i alla fall någon som har möjlighet att resa till Stockholm under vecka 45. Resekostnader ersätts.

Maila mig eller kommentera här om du vet någon som kan ställa upp! ludmilla@suicidezero.se

Att upptäcka att någon som du bryr dig om har försökt att ta sitt liv kan vara en tumultartad upplevelse. Inledningsvis upplever du kanske känslor som chock och förnekelse.

Inte så sällan kommer de som står nära att anklaga sig själva genom att tänka t ex ”Om jag bara hade varit mer uppmärksam…” Det är viktigt att förstå att det inte är ditt fel att någon försöker att ta sitt liv.

Vanliga känslor och reaktioner på ett självmordsförsök hos en närstående inkluderar:

• ”Hur kan hen göra så här mot oss?”
• ”Ingen ska få veta om detta”.
• ”Älskade/vaktade/lyssnade jag inte tillräckligt?”
• Rä ”Kommer hen att försöka igen?”
• ”Om vi låtsas som att det inte har hänt kommer det att försvinna.”
• Fö ”Hen försökte bara få uppmärksamhet”
• Avstä ”Det här är inte mitt problem. Någon annan tar hand om det här.”

Mindre hjälpsamma reaktioner på ett suicidförsök:

• Få ”Det här kan inte vara sant. Jag vet inte vad jag ska göra-vad kan vi göra?”
• ”Du är ett riktigt psykfall”.
• Anklaga: ”Det var verkligen korkat gjort.”
• Predika: ”Du vet att du inte borde ha gjort detta. Du vet att du borde ha bett om hjä”
• Ignorera: ”Om jag bara låtsas som att det inte har hänt så försvinner det.”
• Övergiva: ”Jag klarar inte detta, jag måste gå.”
• Straffande: ”Jag kommer inte att prata med hen förrän hen tagit sitt förnuft till få”
• Dramatisera: ”Det här är det värsta som du någonsin har gjort.”
• Förenkla: ”Du behöver bara lite medicin och sen kommer du att bli dig själv igen.”
• Vara arg: ”Jag fattar inte hur du kunde göra så här!”
• Ge dåligt samvete: ”Förstår du inte hur du får mig att känna nu?”

Vad du kan säga till någon som försökt att ta sitt liv

Det är ofta svårt att veta vad man ska säga till någon som försökt att ta sitt liv. Att hitta de rätta orden är inte alltid lätt när du själv är uppfylld av alla slags känslor och tankar. Försök först och främst att skapa en icke dömande miljö där personen känner sig älskad, accepterad, stöttad och förstådd. Visa att du finns där, att du bryr dig om. Ställ öppna frågor. På så sätt skapar du ett tryggt rum.

-Jag är ledsen att du ska behöva må så här dåligt.

-Jag är så glad att du fortfarande lever.

-Jag finns här för dig.

-Glöm inte att du alltid kan vända dig till mig.

-Jag vill hjälpa dig.

-Berätta vad jag kan göra för att stötta dig just nu.

Hur du kan stötta någon som försökt att ta sitt liv

Var tillgänglig och berätta att du kommer att lyssna. Skapa ett tryggt rum (se ovan). Det är förutsättningen för att personen ska våga och orka öppna sig. Det återskapar ett förtroende mellan  er. Utforska och undersök vilka känslor och tankar personen har, innan ni gemensamt kommer fram till lösningar. Våga fråga hur det känns just nu. Våga fråga om personen har aktiva självmordsplaner just nu. Våga fråga om personen litar på sig själv just nu.

Ta bort medel för ytterligare självmordsförsök som tabletter, alkohol, rep, sladdar osv, för att se till att personen är säker om det skulle komma upp ytterligare självmordsimpulser.

Realistiska planer
Stötta personen genom att undersöka och utveckla realistiska planer och lösningar för att stå ut med den känslomässiga smärtan. För att släppa självmordet som lösning måste hen se att livet kan förändras. Från början handlar det om att ta små steg i en annan riktning. De upplevda problemen har inte skapats över en natt och kommer inte att försvinna över en natt. Tillsammans kan ni ta några första steg och undanröja de problem som ligger närmast i tiden. Undersök vad som upplevs jobbigt den närmaste timmen, närmaste dygnet, närmaste veckan och lös problemen.

Det är viktigt att den suicidala personen får så mycket ansvar över sin situation som denne är kapabel till just då. Det kan vara svårt att lita på att personen inte kommer att ta sitt liv igen. Ändå så måste ni båda stå på samma sida om problemet. Kom ihåg att den du bryr dig om egentligen inte vill dö, utan just nu inte ser någon annan lösning på den upplevda situationen. En person som nyss försökt att ta sitt liv ska inte lämnas ensam. Men tillsammans behöver ni utforska vilken nivå övervakningen ska ske för att det ska kännas bra från båda. Om möjligt undvik tvång och ett förhållningssätt som får personen att känna förlust av att bestämma över sig själv.

Involvera flera
Du ska inte vara ensam i den här situationen. Fler familjemedlemmar och vänner behöver vara inkluderade i ett nätverk. Personen befinner sig just nu i ett livshotande tillstånd och ska behandlas på det sättet. Du ska inte ta rollen av professionell utan uppmuntra din närstående att ta hjälp av kurator, psykolog, terapeut eller läkare. Stötta denne att kontakta professionell hjälp och följ gärna med dit när tid är bokad. Uppmuntra personen att skriva ned en säkerhetsplan. En sådan innehåller i detalj de steg som behövs tas när man får självmordsimpulser. Vilka personer ska kontaktas och hur. Att ha en noggrann skriftlig plan om vad som ska göras när det känns outhärdligt hjälper personen att hålla sig säker. Att ha en konkret plan hjälper också dig att känna att ni båda är mer förberedda om eventuella framtida självmordstankar.

Gör ett överlevnads-kit

Uppmuntra din närstående att göra ett överlevnadskit eller en låda där hen kan samla musik, bilder, dikter och annat som denne upplever håller fast hen i livet. Sådant som påminner om glädje och anledningar till att leva. Det kan också vara andra människors brev eller saker som påminner om att hen är värdefull för folk omkring och vilka negativa konsekvenser för andra som självmordet skulle innebära. När självmordstankarna kommer kan hen gå till lådan och fokusera på nuet istället för på framtiden.

Hopp-kort

Uppmuntra din närstående att tillsammans med dig göra ett hopp-kort. Det är enkla kort där den som försökt ta sitt liv skriver ned tankar och anledningar till att ta sitt liv på den ena sidan och på den andra sidan skriver man motargument och anledningar till att leva.

T ex om personen får självmordstankar när de tänker att ingen bryr sig om denne kan man skriva ”oälskad” på ena sidan och på den andra sidan kan hen skriva upp alla personer i livet som bryr sig om hen, som t ex föräldrar, syskon, partners, vänner, barn osv. Korten ska bäras med hela tiden och när känslan kommer upp dras ett kort ur leken och känslan motbalanseras.

Professionell hjälp

Självmordstankar kan avhjälpas med dialektisk beteendeterapi (DBT). Det  är en form av kognitiv beteendeterapi (KBT).  Det är framför allt två olika tekniker som används:

– Acceptans. Att se verkligheten som den är, inte som man önskar att den skulle vara. Att se på sig själv med ett icke-dömande accepterande sätt. Att se sitt beteende som förståeligt och logiskt utifrån hur man upplever sin situation.

– Ändra tekniker. Att lära sig nya sätt att hantera sin känslomässiga smärta som är mindre destruktiv och mer hjälpsamm för att nå personens livsmål.

Ludmilla Rosengren är läkare och terapeut i Uppsala. För sju år sedan begick hennes dotter självmord. I dag är Ludmilla ordförande för den nationella ideella föreningen Suicide Zero, som försöker få beslutsfattare att vidta åtgärder mot självmord. Det kan handla om allt från stängsel vid järnvägar till fler skolpsykologer.

Som förälder måste man våga fråga och lägga sig i om man märker att ens barn mår dåligt, säger Ludmilla Rosengren, vars dotter Linnéa begick självmord.

Ludmilla  säger att det är vanligt att man som förälder tror att man inte får vara ledsen inför barnen. I själva verket är viktigt att inte upprätthålla en falsk fasad.

– Livet är jobbigt för alla ibland. Om man som vuxen kan visa när man är ledsen visar man att det är okej och att man kan komma igenom jobbiga perioder. Men man får aldrig lägga ansvar på barnet för hur man själv mår, säger hon.

Lyckas man skapa en förtroendefull relation med sitt barn tidigt, helst innan tonåren, ökar chanserna att barnet berättar när han eller hon mår dåligt. Men det är ändå inte säkert att en trulig tonåring ger förtroenden. Tecken på att en ungdom mår dåligt kan vara problem med sömnen eller i skolan, att han eller hon isolerar sig på sitt rum eller börjar missbruka alkohol eller droger.

– Då måste man fråga hur det är. Troligen kommer man få till svar att det inte är nåt och att man ska sluta lägga sig i. Men man måste fortsätta lägga sig i.

Märker man alltid om ens barn mår dåligt?

– Nej. Det ligger ju i tonårens natur att man förändrar sig, så det kan vara jättesvårt att veta om det är fullt naturligt att någon drar sig undan. Är man osäker behöver man hjälp utifrån. Ta kontakt med läraren, i skolan märks det ofta snabbt om någon mår dåligt.

Om barnet mår dåligt, vad gör man då?

– Prata. Våga fråga, också om självmordstankar om man märker en uppgivenhetskänsla.

Det har gått sju år sedan Ludmillas egen dotter Linnéa dog. Linnéa var fjorton år och inlagd på barnpsykiatrin eftersom hon var tydlig med att hon inte ville bli äldre än femton. Det hjälpte inte. Linnea hittade ändå ett sätt att ta livet av sig.

– Jag borde verkligen ha frågat henne mer, ha lagt mig i mer och inte förlitat mig på att expertisen skulle fråga.

I sitt jobb som terapeut träffar Ludmilla många ungdomar som är självmordsbenägna. Många av dem vill inte berätta om sina tankar för föräldrarna, för att inte göra dem ledsna. Och ibland är det bättre att hitta en annan vuxen än föräldrarna att prata med, säger Ludmilla. Som vuxen medmänniska är det oerhört viktigt att visa att man finns där.

– Man kan säga att såhär är det att vara människa. Man kan säga att det kan kännas helt hopplöst men att det kommer något annorlunda sedan, även om du inte tror mig. Det finns hjälp att få.

Att någon försöker ta livet av sig utan att ha gett några tecken innan är väldigt ovanligt. Och det är en farlig myt att det inte går att rädda någon som bestämt sig för att begå självmord, säger Ludmilla Rosengren.

– De allra flesta vill leva. De vet bara inte hur man ska bära sig åt just då.

Från Uppsala Nya Tidnings artikelserie om självmord. 

•  1. BRÖDERNA I HIMLEN
• 2. LOKFÖRAREN GLÖMMER ALDRIG
• 3. SONEN TOG SITT LIV
• 4. NU VÄLJER DENISE LIVET
• 5. RÅD OCH STÖD
• 6. BERÄTTA SJÄLV

http://www.trippus.net/suicidprevention2015Den 29-30 september står Region Örebro län och Örebro för första gången värd för den nationella konferensen om suicidprevention. Temat för årets konferens är ”Skydd för livet – hjälp oss att bygga ett livsfrämjande samhälle”. Konferensens syfte är att uppmärksamma vikten av att vi tillsammans kan påverka utvecklingen av ett livsfrämjande samhälle, där vi har möjlighet att ta ett gemensamt ansvar för insatser som kan minska risken för suicid.

Konferensen har samlat runt 400 deltagare som under de två dagarna får möjlighet att ta del av ett stort urval föreläsningar, seminarier och workshops. Deltagarna kommer från olika yrkesgrupper inom bland annat hälso- och sjukvård, kommunal verksamhet, media, myndigheter, brukarföreningar mfl.

– Studier visar att många självmord går att förebygga och samhället har därför en skyldighet att ingripa, säger Jenny Steen (S), ordförande i nämnden för hälsa, vård och klinisk forskning. Människor som överlevt vittnar om sin ambivalens, de vill oftast fortsätta att leva, och det går att avbryta en självmordsprocess genom olika insatser. Konferensen är ett viktigt tillfälle att inhämta kunskap så att samhällets gemensamma insatser kan göra så att vi blir bättre på att förebygga självmord.

Syftet med konferensen är att är att ge ökad kunskap om faktorer som kan minska suicidbeteenden. Föreläsningarna utgår från ledningsperspektiv, praktisk verklighet, forskning och den enskilda personens upplevelser utifrån brukarorganisationernas perspektiv.

-De yrkesgrupper som är inbjudna till konferensen möter patienter, elever eller andra personer i sitt arbete och kan med sitt agerande göra skillnad i arbetet för suicidprevention, säger Birgitta Johansson Huuva, områdeschef för psykiatrin i Region Örebro län samt huvudarrangör av konferensen. Programmet ska även skapa förutsättning för en gemensam manifestation med syftet att förstärka pågående aktiviteter och bli starten på samlade insatser på nationell, regional och lokal nivå.

Plats: Conventum Kongress, Örebro

Tid: 29-30 september

Arrangör: Region Örebro län och Mellansvenska nätverket för suicidprevention som medarrangör i samverkan med NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Programinformation: www.trippus.net/suicidprevention2015

Några av föreläsarna:

Agneta Karlsson, Statssekreterare Socialdepartementet, Johan Carlsson, Generaldirektör Folkhälsomyndigheten, Danuta Wasserman, Professor i psykiatri och suicidologi, Karolinska Institutet, chef för NASP, Bo Runeson, Professor/överläkare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, Stockholm, Ullakarin Nyberg, Psykiater i Stockholm och författare till boken Konsten att rädda liv: Om att förebygga självmord, Ludmilla Rosengren, Styrelseordförande Suicide Zero, läkare, KBT-terapeut och författare, Mikael Malm/Lotta Jernström, SKL

Det finns flera olika metoder för hur man skadar sig själv och likaså vilka funktioner det fyller, det vill säga orsaker till varför man skadar sig själv.

Självskador är vanligare bland flickor än bland pojkar och debuterar vanligen vid cirka 12 till 14 års ålder. I svenska skolbaserade studier från 2011 rapporterade 34–42 procent av ungdomarna att de åtminstone en gång har skadat sig själva, medan upprepade självskade­handlingar (minst fem tillfällen), rapporterades av cirka 15–20 procent av ungdomarna. Det finns dock risk för mörkertal eftersom inte alla ungdomar söker hjälp efter att ha skadat sig själva. Självskador förekommer betydligt oftare bland ungdomar och unga vuxna, jämfört med övriga vuxna.

Det finns lite forskning om såväl bemötande som upplevelser av vård och skola hos personer som skadar sig själva. Detta gäller både barn och ungdomar samt vuxna. Denna rapport syftar till att visa hur personer med självskadebeteende kan uppleva kontakten med vård och skola. Med tanke på det nära förhållande och det beroende som ungdomar har till såväl anhöriga som kamrater, omfattar rapporten också dessa perspektiv i den mån de förekommit i de inkluderade studierna.

SBU har utöver denna rapport också tagit fram en litteraturöversikt om skolbaserade program för att förebygga självskadebeteende hos barn och ungdomar.

Slutsatser
Vårdens omhändertagande av personer med självskadebeteende och attityderna bland vårdpersonal kan förbättras betydligt. God kontakt mellan vårdpersonal och vuxna personer* med självskadebeteende, som också innehåller med­inflytande, kontinuitet och respekt kan vara avgörande för det fortsatta omhändertagandet. Idag upplever många vuxna att vårdpersonal är dömande, inte lyssnar, och saknar tillräcklig kunskap både i psykiatri och om självskadebeteende. De uttrycker att de sällan erbjuds möjlighet att vara delaktiga i vårdplaneringen, att kontinuiteten brister i fråga om behandlingsplaner och bemanning samt att vården saknar meningsfullt innehåll.
I de fall som gränssättning eller tvångsåtgärder används är det särskilt viktigt att det genomförs på ett respektfullt sätt. En god vårdkontakt, där en förklaring till genomförd tvångsåtgärd/gränssättning kommuniceras och förstås, krävs för att undvika att vuxna personer med självskadebeteende ska uppleva att gränssättning eller tvångsåtgärder används som straff eller konsekvens.
Det är viktigt att ungdomar med självskade­beteende kan berätta om detta för personer i sin omgivning som kan ge stöd. Idag upplever många av ungdomarna svårigheter med att berätta och söka hjälp. Vården och skolan har ett ansvar för att unga ska veta var hjälpen finns och följa upp att de faktiskt får hjälp.
Det finns en risk för att ansvaret för att hjälpa personer med självskadebeteende hamnar mellan stolarna. Ibland finns det orealistiska förväntningar i samhället på att skolan och föräldrarna eller andra närstående ska hjälpa och stödja personer med självskadebeteende, utan att dessa kanske har möjlighet eller resurser att ta detta ansvar. Ur ett jämlikhetsperspektiv är det problematiskt och oetiskt om detta innebär att förutsättningarna för hjälp till dessa personer blir väldigt olika.

Läs mer…

Ulf Hansson håller på med en film om psykisk ohälsa/självmord, på uppdrag av Kunskapsmedia AB, en film som ska visas i högstadiet/gymnasiet.

Filmen kommer att bygga till stor del på intervjuer med ”experter”, men helst och främst på intervjuer med unga vuxna, som tagit sig igenom en tuff tonårstid och som nu är villiga att berätta och därmed vara ett stöd för andra.

Självklart kommer filmen att avslutas med tips om vart man kan vända sig, när man mår dåligt.

Kan du tänka dig att ställa upp på detta eller känner du någon som skulle kunna?

Maila mig på ludmilla@suicidezero.se

Jag har haft kontakt med Andreas sedan 2009. Han har i perioder mått väldigt dåligt och har skrivit till mig. Ibland har det varit väldigt tungt för honom med allvarliga självmordsplaner. Jag har också haft kontakt med hans syster eftersom jag bor i en annan del av Sverige än han. Tillsammans har vi varit ett nätverk runt Andreas.

Andreas fick diagnosen Aspergers syndrom efter att vi började ha kontakt. Det var svårt för honom att acceptera diagnosen till en början. Han ville inte ens utredas för att han tänkte att det var bättre att dö än att få en diagnos. Idag har han accepterat diagnosen och har en medvetenhet om i vilka situationer det kan bli svårt. En positiv sak som en sådan diagnos innebär är att Andreas alltid är ärlig med sina självmordstankar när de kommer. På så sätt har han också kunnat få hjälp!

Här kommer en uppdatering om hur Andreas mår idag. Om du vill läsa hans tidigare gästbloggsinlägg hos mig kan du läsa här:

• Om Andreas som hittat ut ur mörkret
• Att ha Aspergers syndrom
• Andreas har hittat meningsfullhet

Jag har skrivit tidigare i Ludmillas blogg om mitt mående och hur jag har tagit mig ur depressioner. Sedan jag skrev inlägget i januari 2013 har jag dippat och varit inlagd flera gånger. Jag tänkte berätta om min senaste inläggning.

Antalet personer som tar sitt liv genom att ställa sig framför tåget i och med att ungdomars självmord ökar.

Linnéa ställde sig på spåret utanför Uppsala den 30 maj 2008. Inte förrän nu strax före sommaren 2015 satte man upp staket. Jag är tacksam för det, men det ska inte behöva dröja 7 år och åtskilliga självmord innan det sker.

Man vet att tillgängligheten till medel är en av de viktigaste åtgärderna för att förhindra att någon tar sitt liv!

I dagens p1 morgon berättar Suicide Zeros kassör Eva Wedberg och ledamoten Britta Alin Åkerman om vad det är som gör att man ställer sig framför tåget och hur det kan förhindras. Lyssna på dem här…

Anhörigorganisationen SPES har i ett samarbete med SL tagit fram checklistor där personalen fått lära sig vad för beteende man ska uppmärksamma hos folk som har tänkt att ta sitt liv, för ofta kan man se något innan. Men inte alltid tyvärr. Var och en kan dock vara uppmärksam på om någon person beter sig annorlunda på perrongen. Verkar någon må dåligt så fråga! Det kan faktiskt vara skillnaden mellan liv och död eftersom man just då kan känna sig som ensammast i världen och att ingen ändå skulle märka om man försvann. Lyssna mer här…

Jag har även tidigare skrivit om Helena Rådbo och hennes avhandling där hon beskriver olika sätt att minska självmorden vid spåren. Det handlar om allt från övervakningskameror, rörelsedetektorer, lampor som tänds och alarm som låter. I tunnelbanor kan man dessutom sätta upp en glasvägg mellan perrongen och tåget med dörrar som öppnar sig när det står ett tåg på perrongen.

Inom Suicide Zero är vi angelägna om att man verkligen gör vad man kan för att sätta upp hinder där det går. Man vet ju var ”hot spots” runt om i landet är. Den kunskapen har polisen och blåljuspersonal i stort. Men det är inte officiellt tyvärr.