Vad är det som gör att man njuter av livet?
Särskilt om man har eller har haft det svårt. Då kan det vara svårt att njuta även om allt är så bra som det bara går att få det. Det är lätt att känna sig otacksam om man inte kan njuta.
Men, vad är det som gör att man njuter?
På något sätt måste det ju vara skillnaden mellan det man förväntar sig och det man får. Eller vad tror du?
Om man är deprimerad är verkligheten filtrerad med ett mörkt glas som man ser ut igenom. Man ser det som är mörkt. Man ser alla sina egna brister och bara dem. Man ser allt det som går fel. Man ser de omkring en som inte verkar uppskatta en. De positiva saker som händer eller som andra säger går liksom förbi eller ursäktas med att det bara var ett undantag eller att den personen egentligen inte menade det eller något liknande.
Vi kan styra vår uppmärksamhet. Precis som den deprimerade styr sin uppmärksamhet mot det negativa kan man träna sig att styra sin uppmärksamhet mot det positiva. Om man inte är van så måste man öva. Kanske måste man skriva upp alla de små positiva sakerna som faktiskt händer under en dag, trots att man har det jättejobbigt. Sedan tittar man på den här lappen när det känns som att ”ingen” ljuspunkt finns någonstans.
När Linnéa mådde dåligt samtidigt som Emelie var inlagd på sjuhuset för sin tarmsjukdom, när Linnéa tog sitt liv, tiden efter av skärande sorg och sedan ett cancerbesked med en tuff behandling… När alla dessa saker har hänt mig så har jag varit tvungen att tvinga mig att se det positiva. För vad hade alternativet varit?
Jag skulle kunna sätta mig ned och tycka att all världens olyckor bara händer mig och min familj och ”vad kommer att hända härnäst”… Men jag väljer, VÄLJER, att försöka hitta det som kan berika, göra mig nyfiken, utveckla mig och glädja mig. Det kan vara små ting som att det doftar av sommar i Sophies hår, att njuta fullständigt av smaken av en jordgubbe eller att låta mig uppfyllas av känslan av rikedom för den familj jag har.
När de mörka stunderna kommer, så vet jag att de kommer att försvinna – om jag låter dem försvinna. Men om jag ger de jobbiga känslorna för stor uppmärksamhet kommer de att etsa sig fast än mer. Jag accepterar mina tunga stunder och respekterar dem. För det är inte så konstigt att det kan kännas tungt ibland. Men, de får inte ta överhanden. Livet är för kort för det, och det är på mitt ansvar att se till att mitt liv blir så bra som det kan bli.
Jag har ett bra liv. Trots att saknaden efter Linnéa är omänskligt tung emellanåt så är huvuddelen av tiden väldigt bra.
Igår kväll var en sådan stund då det var lätt att njuta av livet.
Jag hade tunga tankar och gick ned till bryggan för att samla mina tankar. Oscar kom springandes efter och undrade vad jag gjorde. Han sprang sedan och hämtade lite mask och vi satte oss och metade. Jonas kom strax efter. Så fridfullt och njutbart med fåglarnas kvitter och solen över den blanka sjön. Det passade mitt sinne bra.
Plötsligt nappade det och jag drog upp en stor abborre.
I ett enda nafs ändrades mitt humör. Jag blev både förvånad, glad och tacksam och jag blev ju upptagen med att ta hand om min fisk och mörka tankar försvann snabbt. Jonas sprang upp och hämtade håven, för det var en stor abborre. I vår familj har vi oskrivna regler att man både får sätta på mask själv och ta hand om fisken själv. Nu var det ju jag som skulle göra det. Pojkarna fortsatte fiska.
Kvällen avslutades med nystekt abborre och skirat smör. Mmmm…
Det gäller att ta vara på livet och dess goda stunder, njuta av dem, spara dem i sitt minne och plocka fram dem när det behövs!
Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, medveten närvaro, sorg och saknad, må bra, må dåligt, depression
Senaste kommentarer