Ludmillas Blogg

Idag är det fyra år sedan vår solstråle kom till oss. Tiden går alldeles för fort! Jag har inget behov av att hon ska växa och bli större. Jag njuter av varje stund.

Att skaffa henne var ett klokt val, trots att det inte var lätt att få ett nytt barn när jag fortfarande var i djup sorg. Det hade bara gått 9 mån efter Linneas död bär jag blev gravid.

Sophie har hjälpt oss att njuta av nuet, att skapa ett nytt liv utan Linnéa. Hon har inte ersatt Linnéa förstås utan bara hjälpt oss att fokusera om. Sophie är väl medveten om vad som hänt Linnéa och hon är en stolt lillasyster till henne.

Sophie är en underbar liten tjej. Nyfiken, framåt, bestämd och väldigt kärleksfull och inkännande.

Idag hade hon beställt en Hallo Kitty tårta. Jag har aldrig bakat med sugar paste tidigare, men det var inte så svårt!

Idag tar ekot upp att privata simskolor är dyra. Man hänvisar till Stockholm, Göteborg, Örebro, Västerås och Uppsala. Min simskola, Linnéas Simskola som funnits sedan 1993, finns i Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro så jag utgår ifrån att det bland annat handlar om oss. Man skriver att det är orimligt att simskolorna är så dyra så att man betalar ca 200 kr per lektion. Att det är så mycket billigare i föreningar. Det är pinsamt dålig research man gjort när man drar slutsatser om vinster i privata simskolor.

Samtidigt skriver man om den bristande simundervisningen i skolan trots att det ingår i skolplanen. Att det hänger på föräldrarna att se till att barnen får tidig simundervisning.

Att driva en simskola är inget man tjänar en massa pengar på. Är det det man är ute efter ska man nog ägna sig åt något annat. Det är ett mycket hårt jobb och ofta är det små egenföretagare (kvinnor) som kämpar av en enda anledning – att man brinner för att lära barn att simma! Man gör det för att det är så otroligt roligt och tacksamt – inte för att tjäna pengar. Oftast tar man inte ut en lön som står i proportion till all den tid man lägger ned på simundervisning, underhåll och administration. De flesta simskoleföretagen, liksom vi, har behövt komplettera verksamheten med andra delar som försäljning av simmaterial och kanske även instruktörsutbildningar.

Under de senaste 18 månaderna har vi i Linnéas Simskola kämpat emot den momshöjning som skatteverket krävt av oss. Vi har sedan 1993 betalat 6% moms på simskolan, vilket är det simskolor ska betala. Men våren 2012 gjordes en kontroll av skatteverket av en hel del privata simskolor som bestämde att det inte är simskola utan ”plask och lek” dvs rekreation och det ska beskattas med 25 %. Detta gjorde att vi var tvungna att höja avgifterna med 18 %. Vi gick ut i media då vilket man kan läsa här… och här.. och här… Det är fruktansvärt tycker jag, av en massa olika skäl.

Dels tycker jag att det är vansinnigt att det är olika regler för föreningar och privata simskolor eftersom det ger en ojämlik konkurrenssituation. Dels tycker jag att man ska värna om att barn tidigt grundlägger fysisk aktivitet, särskilt som det är idag med mycket stillasittande framför skärmar. Jag tycker också att man ska värna om att föräldrar gör aktiviteter med sina barn, i en värld där vi är alltför stressade. Sist men inte minst så är det de minsta barnen som har störst risk för drunkning och man måste därför komma in med vattensäkerhetskunskap och simundervisning så tidigt som möjligt.

Jag har ägnat mig åt att lära små barn att simma sedan 1989. Mitt företag har en gedigen kunskap om hur man undervisar på ett sådant sätt att barn (från 3 månader) lär sig att simma och klara sig själv vid en eventuell olyckssituation på ett lekfullt sätt samtidigt som föräldrarna ser tydligt vilken nytta undervisningen gör. Det är en särskilt pedagogik som krävs när man ska lära små barn att simma. Man måste använda sig av föräldrarna i undervisningen för bästa resultat.

I den ojämlika konkurrenssituation som varit mellan företag och föreningar har det ställt mycket höga kvalitetskrav på oss som har privata simskolor. Det måste ju vara värt att betala så mycket mer. Och det har tillräckligt många familjer tyckt att det varit. Men efter att vi har varit tvungna att betala 25 % moms och höja avgifterna har deltagandet sviktat. Jag förstår det. Det finns ju gränser för hur mycket en barnfamilj kan betala.

Det är inte bara Linnéas Simskola som har drabbats. Vi är många ambitiösa, högpresterande, hårt arbetande kvinnor bakom mycket professionella simskolor med kompetent personal som nu kraftigt minskar sin verksamhet till följd av den höjda momsen.

Vad vill man åstadkomma med att få bort de privata simskolorna?

Jag tycker att det enda rätta skulle vara att låta föreningar och simskolor konkurrera på samma villkor så att vi kan ge barn simundervisning med hög kvalitet så tidigt som möjligt. Om inte, är jag rädd att vi kommer att se en ökad andel drunkningar de närmaste åren.

Läs även andra bloggares åsikter om simskola, simundervisning, småföretagare, kvinnor som företagare, privat simskola, moms på simskola, Linnéas Simskola,

Jag har tidigare berättat om Camilla Henemark och vårt samarbete i flera inlägg.

Jag tog kontakt med Camilla efter ett inslag i Malou von Sivers program där Camilla berättade om sitt engagemang i suicidpreventionsfrågan och tyckte att hon både var mycket modig och hade väldigt vettiga åsikter. Camilla hade då precis kommit på benen igen efter en lång tid med självmordstankar och inläggning på psykiatrisk klinik.

Camilla har därefter lyckats både skriva en bok om ”Det ljuva livet” som hon levt och i flertalet intervjuer och TV-program berättat om sin tid som hemlös och fast besluten att ta sitt liv. Hon har också berättat om sin diagnos ADHD. Camilla fortsätter att kämpa tillbaka till ett liv att leva. Det är inte lätt och det är fortfarande flera pusselbitar som fattas.

En viktig sak för Camilla är att med sin erfarenhet göra en skillnad i samhället. Om hon kan göra skillnad känner hon att hon har en anledning att finnas kvar och fortsätta arbeta och det är också därför som hon är så öppen med vad hon varit med om. Camilla är också ambassadör för organisationen Suicide Zero som jag är ordförande i.

Jag föreläser ofta om självmord ur dels ett professionellt perspektiv som läkare och KBT-terapeut och dels ett anhörigperspektiv som mamma till Linnéa som tog sitt liv 14 år gammal. Tillsammans med Camilla Henemark kommer jag nu att erbjuda föreläsningar även ur patientperspektivet om livet inifrån en psykiatrisk avdelning. Camilla ger sin syn på hur det är att vara självmordsbenägen, att inte få den hjälp man behöver och att få hjälp precis när man behöver. Camilla berättar om hur det är att ha svåra neuropsykiatriska diagnoser samtidigt som man är en insiktsfull och intelligent person. Hur de olika delarna inom henne skapar kaos samtidigt som hon är expert på att hålla upp en snygg fasad.

Tillsammans ger vi en dynamisk, spännande och omskakande föreläsning för dig som vill boka oss. Målgrupp för föreläsningen är skolpersonal, skolungdomar, psykologstuderande, läkarstuderande, primärvård, slutenvård, boendestödjare, kyrkans personal, blåljuspersonal, begravningsentreprenörer, akutsjukvården, politiker med flera. Självmord är något som berör alla! 1500 personer tar sina liv varje år i Sverige. Det är närmare 5 gånger så många som dör i trafiken. Det är alltså självmord som borde oroa oss mer än trafikolyckor! Vi behöver mer information om vad det är som händer och hur det kan förhindras.

För självmord kan förhindras, med rätt kunskap!

För mer information, offert och bokning kontakta mig på: info@kbtdittliv.se

Läs även andra bloggares åsikter om LaCamilla, Ludmilla Rosengren, självmord, suicidprevention, Camilla Henemark, ta livet av sig, föreläsning om självmord, hur man förebygger självmord, ta mitt liv, att överleva självmord, adjö det ljuva livet, suicide zero

Kylie King och hennes australiensiska kollegor beskriver i en artikel den suicidpreventiva interventionspilot inom primärvården som de genomfört i 19 olika australiensiska sjukvårdsdistrikt mellan åren 2008-2011. I studien fick allmänläkare och den kommunala primärsjukvården möjlighet att remittera patienter med självmordsbenägenhet till behandling av ett i suicidologi specialutbildat team av psykologer. Inkluderade patienter skulle ha uppsökt vården på grund av självmordsbeteende, men det ställdes inga krav på psykiatrisk diagnos. 2070 patienter deltog i interventionen varav 83 % hade remitterats av allmänläkare, 13 % av kommunala akutmottagningar och 3 % från psykiatrisk akutmottagning. Medelåldern var 33 år och 63 % var kvinnor. Behandlingsteamet uppmanades att kontakta patienten senast 24 timmar efter det att man hade mottagit remissen och den första behandlingssessionen, vilken i övervägande fallen var kognitiv beteendeterapi (KBT), ägde rum efter 72 timmar. Den genomsnittliga behandlingstiden var 2 månader, och antal sessioner på 45-60 min. var i genomsnitt 5,2. Graden av suicidalitet, depression och ångest hade, enligt skattningsresultaten, minskat signifikant när behandlingen avslutats, vilket visade en klinisk förbättring hade skett av såväl patienternas psykiska störning som av självmordsbeteendet. Såväl deltagande allmänläkare som övrig personal inom primärvården samt behandlande psykologteam var mycket nöjda med interventionens utformning och slutresultatet. En av interventionens svagheter var att det saknades en kontrollgrupp och en upprepning av interventionen, med syfte att bekräfta uppnådda resultat, bör göras i ett randomiserat kontrollerat format, skriver författarna.

Bakgrund
Upp till 90 % av de som dör genom självmord har haft en psykisk störning vid självmordstillfället. Flera studier har visat att en majoritet av självmordsoffren hade varit i kontakt med sjukvården under året före självmordet och en majoritet av fallen hade sökt läkare inom primärvården. Det har helt klart ett stort självmordspreventivt värde att kunna identifiera och behandla patienter med självmordsbeteende inom primärvården. Men författarna till en nyligen publicerad amerikansk översiktsartikel, där man sammanfattat resultaten av ett antal screeningstudier anser att det saknas tillräcklig vetenskaplig evidens för att bedöma om det finns någon vinst i att man screenar för suicidalitet inom primärvården (O´Connor et al, Annals Int Med 2013). Osäkerheten gäller såväl screeninginstrumentens tillförlitlighet som behandlingseffekt. Å andra sidan finns det vetenskaplig evidens för att utbildning av allmänläkare i att diagnostisera och behandla depression minskar suicidhandlingar.

Suicidpreventionspiloten
Dr Kylie King och hennes kollegor vid Centre for Health Policy, Programs and Economics, vid universitetet i Melbourne, Australien påpekar att det är en stor brist på suicidpreventiva interventionsstudier inom primärvården. De redovisar i sin artikel i Journal of Mental Health (2013;22:439-448), resultaten från en intervention som bestod av ett speciellt utformat behandlingsprogram för patienter som sökt hjälp för självmordsbeteende hos primärvården. Interventionen ingick som en pilotstudie i ett övergripande nationellt australienskt program rörande förbättringar av den psykiatriska vården i Australien (BOiMHC; Australia´s Better Outcomes in Mental Health Care). I BOiMHC-programmet har allmänläkare möjlighet att remittera patienter med en fastställd diagnos på psykisk sjukdom till professionell psykiatrisk behandling genom det speciellt utvecklade behandlingsinitiativet ATAPS (Access to Allied Psychological Services).

Australien är uppdelad i 110 sjukvårdsdistrikt, som var och en ansvarar för sjukvården inom ett viss geografisk område. Den aktuella suicidpreventiva interventionen, som fick namnet ”Suicidpreventionspiloten”. prövades i 19 av de 110 sjukvårdsdistrikten från juli 2008 till juni 2011. De patienter som inkluderades i suicidpreventionspiloten skilde sig i flera avseenden från dem som generellt fick behandling genom ATAPS:

· Inkluderade patienter hade gjort självmordsförsök eller skadat sig själv med oklar avsikt eller hade allvarliga självmordstankar.
· Det krävdes ingen diagnos på psykisk sjukdom för att inkluderas.
· Patienten kunde remitteras till behandlingsprogrammet av akut- och hälsovårdsmottagningar, allmänläkare samt psykiatrisk öppenvård.
· Efter att ha mottagit remissen krävdes att ATAPS´s teamet kontaktade patienten inom 24 timmar och att den första behandlingssessionen ägde rum inom 72 timmar.
· Behandlingen var intensivare än den som generellt ges genom ATAPS och genomfördes under en 2-månadersperiod med möjlighet till ett obegränsat antal 45-60 minuters sessioner.
· En särskild telefonstödlinje var tillgänglig.

All psykiatriutbildad personal som deltog i suicidpreventionspiloten hade genomgått en särskilt utformad obligatorisk utbildning, som utvecklats av Australiensisk Psykologisk Förening (the Australian Psychological Society) och som gav kunskaper i suicidologi och omhändertagandet av självmordsnära patienter. Som skattningsinstrument för att uppskatta graden av depression, ångest och stress användes DASS- 42 (the Depression, Anxiety and Stress Scales). Kessler 10 användes som screeninginstrument för att bedöma sannolikheten av psykisk sjukdom. MSSI (the Modified Scale for Suicidal Ideation) användes för att skatta självmordsbeteende, vilket omfattade självmordstankar, självmordsplaner och självmordsförsök.

Resultat
2312 patienter remitterades till behandlingsprogrammet, varav 2070 deltog. Av de patienter som deltog remitterades 83 % från allmänläkare, 13 % från akutmottagningar och 3 % från psykiatrisk klinik. 63 % av de som deltog var kvinnor och medelåldern var 33,2 år (SD=14,2).

70 % av samtliga behandlingar var individuella ansikte- mot ansikte sessioner på mellan 45-60 minuter. I övervägande fall bestod behandlingen av KBT och varje patient fick i genomsnitt 5,2 sessioner.

Samtliga skattningsdata minskade signifikant efter behandlingen, vilket visade att det skett en klinisk förbättring av såväl den psykiska störningen som av självmordsbeteendet.

Studiens styrka och svagheter
Deltagarna i interventionspiloten både inom primärvården och inom ATAPS´s teamen beskrev att man hade haft implementeringssvårigheter under den initiala fasen av interventionen, vilka dock gradvis förbättrades. Förbättringen skedde, ansåg deltagarna, dels som en följd av att rutiner för omhändertagande och dokumentation fastställdes, dels tack vare ökade kunskaper och medvetenhet hos allmänläkarna och deras samarbetspartners inom ATAPS´s teamen. Ledarna för piloten i de 19 distrikten var mycket nöjda med interventionspilotens positiva utfall, vilket man ansåg till stor del var en följd av att patienterna så snabbt kunde komma under behandling. Det var också värdefullt att man genom interventionens utformning nådde en grupp av psykisk sjuka personer som var låginkomsttagare och även patienter som aldrig tidigare hade varit i kontakt med psykiatrin.

Å andra sidan behövs en kontrollgrupp och en randomiserad kontrollerad design med pre – och postmätningar för att bekräfta resultaten. Terapeuterna från ASAP påpekade att suicidrisken varit måttlig hos de patienter som deltagit i piloten och att patienter med hög suicidrisk sannolikt skulle behöva en annan form av akut krisintervention.

Slutsatser
Författarna anser att interventionspiloten visar att ökad kunskap och medvetenhet om psykisk sjukdom och suicidalitet samt tillgång till evidensbaserad KBT inom primärvården, kan vara en effektiv suicidpreventiv strategi. Interventionen bör upprepas i en form av en randomiserad kontrollerad prövning, där man samtidigt inkluderar en ekonomisk utvärdering för att kunna bedöma interventionens kostnadseffektivitet.

Studien är sammanfattad av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförsök, Kylie King, omhändertagandet av självmordsnära patienter, suicidalitet, suicidprevention i primärvård, KBT vid suicidalitet,

Idag är det Alla Helgonaafton och lyktorna lyser vackert på kyrkogårdarna runt om i landet. Vi har en tradition av att tänka på de vi saknar, lite extra just den här dagen.

Vi tänder därför ett ljus för alla er därute som saknar någon och då särskilt om du mist någon i självmord. Varje dag tar minst fyra personer sitt liv i Sverige. En i veckan är ett barn. Självmord kan förhindras, och det är det vi vill arbeta för. Vi behöver din hjälp! Stöd Suicide Rescue med en gåva samtidigt som du hedrar minnet av någon med en personlig hälsning på: http://suiciderescue.se/gava. Varmt tack, –tillsammans kan vi förebygga självmord och rädda liv!

Nu är den andra upplagan av ”Livet är nu” på väg. Den första är snart slut. Det är fantastiskt roligt att den är så uppskattad och efterfrågad. Boken sprids på skolor, ungdomsmottagningar, BUP-mottagningar och privatpersoner. Det värmer mitt hjärta att den landat så som jag önskade.

Boken finns att köpa för 159 kr + 25 kr porto via formulär här på bloggen och på min hemsida www.kbtdittliv.se

Det finns mer information att läsa om den både här på bloggen och på hemsidan.

Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, medveten närvaro, acceptans, bok för ungdomar, ungdomars psykiska hälsa, självmord, suicidprevention, Ludmilla Rosengren, Livet är nu

Det finns en app till ungdomar (och fungerar även till vuxna) som hjälper till vid svåra situationer. Ola Tornberg som är konflikthanteringsexpert har varit med att ta fram denna.

Appen är välgjord och snygg. Den innehåller en mängd olika mindfulnessövningar som är ca 7 min vardera.
T ex så finns ett spår för den som har blivit mobbad på internet och ett annat för den som är orolig inför ett uppträdande. Spåren är alltså att lyssna på.

Testa och berätta för mig vad du tycker!

Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, medveten närvaro, barn och ungdomars psykiska hälsa, Ola Tornberg, Soulboddy, appar för ungdomar

Läkare vid Giftinformationscentralen (GIC) i Stockholm varnar i Läkartidningen för att paracetamolförgiftningar blir allt vanligare. En förgiftning kan ske redan vid en fördubbling av den högsta tillåtna dagsdosen och ge upphov till svåra, ibland livshotande leverskador. Inget annat läkemedel kommer i närheten av det antal förfrågningar till GIC vid förgiftningstillbud, som paracetamol står för. Läkarna anser att en orsak till den ökade förgiftningsfrekvensen är lättillgängligheten, eftersom läkemedlet sedan 2010 säljs i livsmedelsbutiker och på bensinstationer och att allmänheten är dåligt informerad om hur giftigt paracetamol egentligen är. Självskada med eller utan avsikt att dö genom handlingen är ofta en impulshandling, som kan förhindras om tillgängligheten av medlet begränsas. Man föreslår att om produkten fortsättningsvis skall tillåtas att säljas i dagligvaruhandeln så borde den begränsas till små förpackningar av brustabletter samt suppositorer och mixtur till barn. Samma sak borde gälla för den receptfria försäljningen av paracetamolprodukter på apotek.

En engelsk studie av Keith Hawthorn och hans kollegor i Oxford visar i en longitudinell studie att frekvensen självmord med paracetamol och antalet levertransplantationsregistreringar signifikant minskat i England och Wales under de 11 år som gått sedan den engelska regeringen genomfört en lag om minskade receptfria förpackningsstorlekar för paracetamol i september 1998.

Bakgrund
Flera studier har med utgångspunkt från Patientregistret (Socialstyrelsen, Epidemiologiskt Centrum) kunnat konstatera att det skett en kraftig ökning av ungdomars och unga vuxnas självskadebeteende som fordrat slutenvård sedan sekelskiftet. Det inte är möjligt att från registerdata dra några slutsatser om avsikten bakom självskadan varit att ta livet av sig eller inte. Hos kvinnorna har en ökning skett i båda åldersgrupperna, men hos män främst i åldrarna 10-24 år. Läkemedelsförgiftning dominerar starkt som skademetod och förekommer till 81 % hos kvinnorna och till 61 % hos männen. Paracetamol, med handelsnamn som bland annat Alvedon, Panodil och Pamol, är det enskilda läkemedel som överdoseras mest. Förgiftning med Paracetamol är den vanligaste orsaken till akut leversvikt.

Rapport om paracetamol i Läkartidningen
Läkare vid Giftinformationscentralen (GIC) i Stockholm skriver i en artikel i Läkartidningen (Höjer et al 2013) att frågor till centralen om akuta paracetamol-förgiftningar har ökat med 39 % sedan år 2000. Under 2012 mottog GIC nära 4000 förfrågningar rörande tillbud med paracetamol, ett antal som inget annat läkemedel kommer i närheten av. Man uppskattar att mellan 1500-2000 personer sjukhusbehandlades för paracetamolförgiftning under 2012. Här finns ett mörkertal, eftersom den, enligt ICD-10, ospecifika förgiftningskoden T50.9 används i ökande utsträckning utan att den preciserande koden för paracetamol NO2B E01 anges. Mellan åren 2010 och 2012 fördubblades antalet frågor till GIC från slutenvården rörande dessa patienter och 4-5 gånger varje dygn konsulteras GIC från svenska sjukhus angående patienter som behöver vård för paracetamolförgiftning.

Förpackningar på 20 tabletter á 400-500 mg säljs receptfritt i livsmedelsaffärer och på bensinstationer, vilket GIC anser ger kunden den felaktiva informationen att läkemedlet är harmlöst. Visst, det är ovanligt med biverkningar vid normaldosering, vilket delvis är orsaken till att det används i den stora omfattning som är fallet. Men förgiftning med paracetamol kan ske redan efter en fördubbling av den högsta rekommenderade dagsdosen, vilket är 4g/dygn. Kunskapen om vilka livshotande följder en oavsiktlig överdosering kan ge är sannolikt mycket låg hos allmänheten. Det finns uppgifter på att upp till hälften av alla allvarliga förgiftningar sker oavsiktligt (Schiller et al 2010, Cleveland J Med 2013; 77:19-27). Avsiktlig förgiftning i självskadesyfte är å andra sidan mycket vanligt bland tonåringar och unga vuxna och handlingen kan vara såväl en impulshandling som ett planlagt självmord.

Då initiala symtom på förgiftning ofta saknas eller är diffusa är det inte ovanligt att personer som överdoserat söker läkarvård för sent när behandlingsåtgärderna blivit begränsade. Leverskadan kan ha blivit så svår att endast transplantation återstår eller att patienten dör efter några dagar. För att undvika leverskada måste patienten komma under vård senast 8-10 timmar efter tablettintaget, så att en minst 20-timmars antidotbehandling med intravenös infusion av acetylcystein kan sättas in. Acetylcystein ökar bildandet av glutation i levern och leverns förmåga att metabolisera paracetamol. Det är stora och kostsamma sjukvårdsresurser som tas i anspråk vid akut- och intensivvårdsavdelningarna. Förutom antidot behandlingen krävs upprepade analyser av leverfunktion och blodnivåer av paracetamol samt kontroller under efterförloppet. I de allvarligaste fallen kan det bli nödvändigt att föra över patienten till en av landets två enheter för levertransplantation.

Slutsatser
Det är tack vare att sjukvården utvecklat och förbättrat behandlingsåtgärderna vid paracetamolförgiftning som vi idag kan förhindra många fall av allvarliga leverskador, skriver läkarna vid GIC och konstaterar vidare, att funnes inte dessa behandlingsåtgärder skulle paracetamolpreparat omedelbart dras in på grund av sin höga toxicitet. Läkarna föreslår att försäljningen av paracetamolpreparat i detaljhandeln och den receptfria på apoteken begränsas till små förpackningar av brustabletter samt suppositorer och mixtur till barn. Vidare uppmanas läkarkåren till att begränsa förskrivningarna av paracetamol till vad som behövs vid det aktuella smärttillståndet och att informera patienter och anhöriga om att den maximala dygnsdosen aldrig överskrids.

Problemet är inte unikt för Sverige utan har beskrivits både i Storbritannien och i USA. Den brittiska regeringen beslöt i september 1998 att följa det engelska läkemedelsverkets (the UK Medicines Control Agency) rekommendationer och begränsade den tillåtna försäljningen av paracetamol per tillfälle till 32 tabletter för apoteken och 16 tabletter hos dagligvaruhandeln. Man rekommenderade även att läkemedlet skulle förpackas i tryckförpackning i stället för i burk.

Keith Hawton vid centrum för suicidforskning vid universitetet i Oxford och hans kollegor har studerat vilka effekter begränsningen haft på antalet självmord med paracetamol och antalet levertransplantationer. Studien hade en longitudinell design och man fick genom olika register tillgång till data över antalet självmord som skett genom överdosering av paracetamol för varje kvartal mellan åren 1993-2009 och för antalet levertransplantationer för varje kvartal mellan åren 1995-1998 i England och Wales (Hawton et al 2013).

Man fann att det skett en 17 % minskning (95 % CI -25 till -9) för varje kvartal i antalet självmord orsakat av paracetamolförgiftning under åren efter det att försäljningsrestriktionerna trätt i kraft, jämfört med före. Minskningen var totalt sett 43 % eller motsvarade att 765 färre personer dog genom avsiktlig paracetamolförgiftning under de 11 år som gått sedan restriktionerna infördes. Efter 1998 skedde också en 61 % minskning i antalet patienter som registrerats för levertransplantation varje kvartal, vilket motsvarade att 482 färre personer registrerats för transplantation. Däremot hade antalet utförda levertransplantationer efter avsiktlig paracetamolförgiftning inte minskat signifikant efter1998.

Slutsatser
Resultaten visar att skett en signifikant minskning av antalet självmord och antalet registreringar till levertransplantation orsakat av paracetamolförgiftning mellan åren 1998 och 2009, vilket forskarna sätter i samband med de restriktioner för försäljning av paracetamol som genomfördes 1998. Forskarna har tidigare visat att icke-letala dödsfall efter överdosering av paracetamol minskade med 20 % de närmaste åren efter restriktionens införande (Hawton et al. BMJ 2004; 329). Ett självmord är till stora delar en impulshandling och genom att minska tillgången till suicidmedel, i det här fallet paracetamol, begränsas möjligheten att genomföra handlingen. Ett liknande exempel är minskningen i antalet självmord som skedde i Storbrittanien när man övergick från giftig hushållsgas till en mindre giftig naturgas.

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Jag har ju skrivit en bok för ungdomar (och vuxna). Den förmedlar verktyg som är tänkta att hjälpa unga att hantera livets svårigheter, helst redan de uppkommer. Boken heter Livet är nu och kan beställas här på bloggen eller genom min hemsida www.kbtdittliv.se Den första upplagan är snart slut. Den säljs till både privatpersoner, BUP-mottagningar, Ungdomsmottagningar och skolor runt om i landet.

Jag skulle vilja komplettera boken med en app. Jag tänker att en app är mer lättillgänglig eftersom i stort sett alla ungdomar har en egen telefon som nästan är som en del av dem. Jag vill att appen ska vara tillräckligt rolig och inspirerande för att man ska vilja använda den samtidigt som den ska lära ut livskunskap. Som ett spel där man måste klara vissa saker för att gå vidare. Nu behöver jag få hjälp att spåna på vad det skulle kunna vara. Jag tänker att det skulle kunna vara
-hur man närmar sig en klasskompis som verkar må dåligt
-hur man hanterar typer på nätet som närmar sig sexuellt
-hur man berättar för en vuxen att man mår dåligt

och så vidare. Det ska vara ett budskap som normaliserar att man mår dåligt. Vi alla mår dåligt emellanåt. Man är inte en dålig människa för att man får en depression. Varannan kvinna får i Sverige en behandlingskrävande depression. Det är VANLIGT = NORMALT. T o m självmordstankar är normala! Och ofarliga! Så länge som vi inte agerar på dem.

Hjälp mig att spåna fritt på den här!

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, apputvecklare, suicidprevention, depression, livskunskap, Livet är nu, Ludmilla Rosengren

Följande debattartikel publicerades 16 oktober 2013 i tidningen journalisten:

Läser på Aftonbladet, Expressen, DN och SvD, samtliga på nätet, om en 12-årig flicka i Florida som nätmobbades och tog sitt liv. Håret reser sig på mina armar och jag känner kallsvetten bryta ut. Inte för att tidningarna rapporterat om fallet, för det går utmärkt att göra så. Det handlar om HUR de gör det. För ska man rapportera om suicid bör man ha vissa grundläggande kunskaper om identifikationsdilemmat.
I Sverige tar varje år ungefär 1 500 personer sitt liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafikolyckor. Dessutom genomförs 15 000 suicidförsök och omkring 150 000 funderar varje år på att ta sitt liv. Med andra ord är den psykiska ohälsan stor och många av dessa som kommer att ta sitt liv läser ovan nämnda tidningar. Problem uppstår om rapporteringen bidrar till fler tragedier.

När en journalist skapar identifikation mellan det hen rapporterar om och läsaren anser många att journalisten har gjort ett bra jobb. I fallet med den 12-åriga flickan har Aftonbladet och Expressen ett närgånget foto på flickan. Vi får ta del av hur hon mobbades och att klasskamrater önskade henne död. Vi får även se platsen där hon tog sitt liv. De flesta läsare förfasas sannolikt, med all rätt. Men vilken effekt har publiceringen på andra unga flickor som mobbas och som kan identifiera sig med flickan?
När någon på ett okunnigt sätt rapporterar om ett självmord är det inte osannolikt att läsare, som under en begränsad period i livet mår dåligt, får tanken: ”kan hen kan jag”. Identifikation har uppstått. Någon som kanske påminner om en själv har faktiskt tagit sitt liv med en specifik metod. Denne ”löste” sitt livsproblem och slapp därigenom den ångest och det mörker alltför många bär på. Ju mer detaljerad information om den som tog sitt liv, metoden som användes och ogenomtänkt språkbruk desto större sannolikhet att den som läser inspireras och kopierar händelsen.

I de pressetiska reglerna står följande om självmord: ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.” Den regeln har bidragit till att medier under årtionden undvikit att rapportera om ett av våra största samhällsproblem.
Men regeln har snarare försvårat än förenklat för oss journalister. För hellre än att göra fel gör många inget alls.
Tystnaden, den dåliga granskningen och den undermåliga rapporteringen har i stället bidragit till att befästa tabu, stigma och okunskap kring självmord. Och därigenom har ett av våra största samhällsproblem, som skulle kunnat minska genom journalistisk granskning och allmän debatt, kunnat fortsätta. Som en följd av att så lite görs för att minska självmorden tvingas varje år tusentals svenskar inse att någon de älskar tagit sitt liv. Vilken i sin tur sätter dem i en riskgrupp eftersom många efterlevande också tar sitt liv.

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till tragedierna. Ett exempel är den tyska TV-serien Death of a student. Inför varje episod visades hur en man ställde sig på ett tågspår och blev påkörd. När serien visades ökade järnvägssuiciden bland 15-19-åringar med 175 procent. Effekten blev densamma när serien repriserades ett par år senare.

Så hur gör man då när man rapporterar om självmord? Ja i stället för att skapa identifikation med den som tagit sitt liv har jag i mina reportage fokuserat på dem som blir kvar. När efterlevande sätter ord på det de varit med om är det omöjligt att inte bli berörd. Hur har de tagit sig igenom sorgen? Vilket stöd har de fått? Hur har vänner och bekanta reagerat? Dessa berättelser är bland de starkaste jag tagit del av. Och de vittnar om hur mycket bättre vi måste bli på att förstå psykisk ohälsa. Vidare hänvisar jag till var hjälp finns, jag undviker att skriva att någon ”lyckas” ta sitt liv, eller att någon ”väljer” detsamma. Nästan alla som tar sitt liv lider av en psykisk sjukdom som depression. Att skriva att någon lyckas eller väljer att ta sitt liv sänder fel signaler. Det går utmärkt att skriva att någon tar sitt liv, varför lägga in det värdeladdade ordet ”lyckas”? Suicidbenägna flyr snarare från smärta än ”väljer” att avsluta livet. Vad vet journalisten om hur någon ”väljer” att ta sitt liv?

Påfallande ofta försvinner vänner till efterlevande eftersom rädslan för att säga fel saker gör att man inte säger något alls. (Samma rädsla som gjort att många journalister inte rapporterat om självmord.) Åtskilliga kollegor tycker att drabbade efter en viss tid ska sluta sörja och gå vidare utan att förstå att sorgen är livslång. Dessutom är det alltför sällan efterlevande får adekvat vård. Men i stället för att ta del av hur lite som görs i dag för att minska självmorden publicerar våra största tidningar sensationstexter som inte sätter in problemet i ett större sammanhang, som inte hänvisar till var hjälp finns och som tydligt visar hur flickan tog sitt liv. Att Aftonbladet, Expressen, DN och SvD så slapphänt publicerar en text, som den om den 12-åriga flickan i Florida, är något som kan bidra till att andra sårbara kan ta sitt liv. Hur ansvariga utgivare har resonerat vore intressant att ta del av.

Det är därför hög tid att i de pressetiska reglerna hänvisa till WHOs riktlinjer och regelbundet undervisa journalister i HUR man rapporterar om självmord. Och varför inte utse pris för bästa rapportering om självmord? Då skulle vi regelbundet lyfta ett av våra största samhällsproblem och samtidigt inspirera till genomtänkta berättelser vilket också kan bidra till att minska självmorden.

Alfred Skogberg
journalist och författare till boken När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (Ordfront 2012). Han är en av initiativtagarna till den nybildade föreningen Suicide Zero.