Nu är barnens fina farfar död. Efter en kort tids sjukdom somnade han in igår.
Det är så oändligt sorgligt och väcker en massa tankar och känslor.
Vi har vetat om de senaste veckorna att han inte skulle klara det. En cancersjukdom som var mycket avancerad redan vid diagnosen. Farfar har levt ett fint liv nästan in i det sista. Kanske är det så man vill ha det – kanske vill man ha mer tid att förbereda sig. Jag vet inte.
Farfar var en mycket snäll och engagerad person och barnen tyckte mycket om honom. Jag och barnen har besökt honom minst en gång i veckan och Johan har varit med sin pappa i stort sett varje dag. Han har tillsammans med sina två bröder och mamma varit med farfar nästan hela tiden. Så fint att de fick vara tillsammans så mycket.
För mig är det viktigt att barnen får vara så delaktiga som de vill. Du som inte läst min blogg från början kan läsa om hur vi gjorde med dem när Linnéa dog här… här… och här… och ett till här…
När Linnéa dog hade jag ingen erfarenhet att luta mig mot utan jag gick helt på min egen magkänsla. Efteråt har jag förstått att jag handlade helt rätt. Vi måste lära barnen att döden är en del av livet. Vi kommer alla drabbas av dödsfall. Det är så märkligt att man låtsas som att döden inte finns förrän den står där och då tippar man på tå… Man borde få lära sig i skolan hur man hanterar sorg och hur man bemöter de som har sorg (läs mer här…, här… och här…).
Nu när farfar varit sjuk och alla visste att han snart skulle dö var jag rädd för att det skulle kunna aktiveras jobbiga känslor och minnen för pojkarna (nu 13 och 11 år). Men, det har gått väldigt bra. De har velat åka till farfar trots att det varit en god bilresa och även om man inte fått så mycket kontakt med farfar.
Igår när dödsbeskedet kom var det också självklart för dem att vi skulle åka, trots att det var sent.
Eftersom Sophie sov fick hon sitta kvar i bilen med Johan och jag gick in med pojkarna till farfar. Han var sig inte alls lik, trots att vi såg honom senast två dagar tidigare. För mig var det naturligt att gå fram till farfar och hålla hans hand och klappa hans kind. Pojkarna stog och tittade och var ledsna men samlade. Oscar (11 år) ville inte ta i honom först, men efter ett tag så kände han lite. Jonas närmade sig farfar när ingen iakttog honom. Efter en kort stund så släppte spänningen och vi kunde sitta och prata om allt möjligt bredvid honom.
Sophie (snart 2 år) hade vaknat i bilen och Johan kom med henne. Jag valde att hon fick titta på avstånd för att hon inte mitt i natten och nyvaken skulle få intryck som hon inte skulle kunna sortera.
-Fafa inte sjuk länger. Fafa död nu. Dotton kunde inte laga homlom.
Jag förklarade för henne att vi inte skulle se farfar något mer. Att alla skulle åka hem nu och att farfar skulle komma till en kista och en grav precis som Linnéa. Det var inga konstigheter för henne.
Det var en dryg timmes bilresa hem så Oscar och jag hann prata en del, och Johan och Jonas i den andra bilen. Inga konstiga tankar eller känslor har dykt upp idag. Självklart är alla sorgsna och saknar farfar, men det är farfar vi saknar nu och vi verkar ha bearbetat Linnéa så bra att vi inte blandar ihop känslorna.
Imorse pratade jag med Sophie om att det hade varit lite tokigt att åka bil mitt i natten. Hon upprepade det hon sagt på natten:
-Fafa inte sjuk längre. Död nu.
Ja, så är det. Hon är inte 2 år än. Men hon vet. Hon förstår. Barn förstår bara man ger dem chansen.
Vi vuxna måste ta vårt ansvar och lära våra barn hur vi ska göra. Det är vi som är förebilderna för våra barn. Detta blir ju jättesvårt när vi själva inte har lärt oss hur vi ska göra!
Grundregeln är att prata öppet om det som händer. Försök inte ”skydda” barnet från död och elände. Det finns och man måste lära sig att hantera det. Däremot är det viktigt att barnet inte tvingas på mer än det klarar. Prata med barnet och fråga vad det vill. Det är viktigt att barnet inte ångrar sig när det är för sent att ångra sig. Det är också viktigt att barnet inte känner sig utestängd.
Frågor som man kan ställa är:
-Hur känns det för dig nu när X (vem det nu är) har dött?
-Skulle du vilja se x nu när x har dött? (eller om man vet att det kommer att ske… kommer du att vilja se x när x har dött?)
Innan man låter barnet se den döde är det viktigt att försäkra sig om att barnet vill det. Att man närmar sig den döde i den takt som barnet känner att den vill. Och att man om möjligt beskriver så mycket som man tror att man vet om hur det kommer att se ut. Om du inte vet själv ska du ta hjälp av någon professionell så att du själv får informationen först. Eventuellt behöver du först själv möta den döde och sedan i nästa steg ta med dina barn in. Då kan du ta hand om dina egna känslor först.
Exempel på hur man kan säga till barnet:
”Jag tror att x kommer att ligga kvar i sin sjukhussäng. X kommer ligga på ryggen med täcket över sig upp till bröstkorgen. Armarna kommer att ligga på sidorna om kroppen. Ögonlocken kommer att vara stängda eller halvstängda, för ibland åker de upp lite. I så fall ser man ögonen och de ser annorlunda ut än när man lever. Munnen är antagligen öppen. Hudfärgen kommer att vara vitare. Handen kommer att kännas kallare än vanligt.”
Om personen som dött varit med om en olycka kan skadorna vara viktiga att beskriva och i vissa fall kanske det är lämpligt att lägga en schal eller liknande över det som är väldigt skadat. Prata med barnet och fråga vad som är viktigt för barnet!
Självklart är det inte roligt när någon har dött.
Men detta är en del av livet, och det är viktigt att vi hjälper varandra genom det som är jobbigt.
Särskilt våra barn!
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, barns närvaro med döden, barn och döden, barns sorg, sorgeprocessen, att möta den död, se en död,
