Ludmillas Blogg

Johan och jag brukar vara duktiga på att åka iväg bara han och jag 1-2 gånger per termin. Nu var det ett år sedan och då var faktiskt även Sophie med. Hon var inte många veckor gammal då!

Det gångna året har som ju alla vet varit lite turbulent så det har liksom inte varit läge. Men nu gjorde vi det!

Sophie, Oscar och Jonas sov hos mormor och morfar och Johan och jag åkte till Österbybruk och en herrgård som heter Gammeltammen. Här kommer vår recension!

Vi tog för givet att det var just herrgården man skulle bo på och såg fram emot det och den 6-rättersmiddag som ingick.

Det visade sig att vi skulle bo i det enkla annexet och att det överhuvudtaget inte fanns gästrum i herrgårdsbyggnaden. Rummet var litet och mycket spartanskt. Det fanns ingen TV, minibar eller annat. Badrummet hade orange plastmatta. Väggarna var också i 70-talsstil. Överallt var det nedslitet.

Dessutom så förklarade de att det inte alls fanns någon 6-rättersmiddag eftersom de hade julbord. Vi visade bokningsbekräftelsen men han fortsatte hävda att det inte fanns. Då blev vi ju lite besvikna. Det kan vara jättegott med julbord, men när vi åker iväg så här vill vi gärna bo bra och äta en god tillagad flerrättersmiddag.

Plötsligt så gick det att ordna middagen ändå, mellan julbordssittningarna. Det var riktigt god mat! Vi valde ett vinpaket till maten. Men när det var dags för efterrätten så kände jag inte att jag orkade och ville inte heller äta mer socker. Jag undrade då om jag kunde byta ut efterrätten och tillhörande alkoholhaltig dryck mot ett glas vin och betala den eventuella mellanskillnaden. Det gick absolut inte. För om man har beställt ett paket så är det det man får. Väldigt oflexibelt.

Frukosten var väldigt sparsam jämfört med hur det brukar vara på weekendställen. Det fanns t ex inte småvarmt som äggröra.

Vårt omdöme för Gammeltammen blir tyvärr inte det bästa. Vi rekommenderar INTE att man åker dit. Priset var som det brukar vara på weekendställen men kvaliteten var undermålig… tyvärr…

Hur som helst så hade Johan och jag väldigt mysigt och njöt av att få tid för bara oss, och det var ju verkligen det viktigaste!

Läs även andra bloggares åsikter om weekend, Österbybruk, Gammeltammen, Gammeltammens Värdshus, Österbybruks herrgård

Kommer du ihåg att jag berättade om hur svårt det var för mig att få rehabilitering via Uppsala läns Landsting? Läs här…

Min läkare i Stockholm tyckte att jag skulle vara betjänt av onkologisk rehabilitering och skrev en remiss. Men eftersom jag var skriven i Uppsala så kom den tillbaka. Det var ett antal olika turer fram och tillbaka där jag tyckte att detta var så märkligt. Jag hade kontakt med läkare på kvinnokliniken här i Uppsala, kuratorer m.m. De hade också tagit upp frågan med verksamhetscheferna både på onkologen och kvinnokliniken.

Det hela slutade med att jag fick rådet att skriva mig i Stockholm. Eftersom jag har ett hus i Stockholm var detta möjligt. Så fort jag gjort det blev jag beviljad rehabilitering via Stockholms läns Landsting.

I morgon börjar jag en två veckors rehabilitering på Mälargården i Sigtuna. Det ligger tillräckligt nära för att jag ska kunna åka fram och tillbaka över dagen så att jag inte behöver vara ifrån min familj så länge.

Det ska bli spännande och jag är väldigt tacksam för möjligheten. Men nog är det fruktansvärt orättvist att man inte kan få detta om man bor i Uppsala…

Läs även ett tidigare inlägg om cancerrehabilitering här…

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, cancerrehabilitering, onkologisk rehabilitering, Mälargården

Jag är som många andra med i Buzzador, men jag har inte någon stor lust att skriva om allt bara för skrivandets skull.

Men den här gången måste jag få dela med mig för jag tycker detta är väldigt bra. Det är en dagsljuslampa i miniformat (Philips goLITE BLU).

Den används för att aktivera de delar i hjärnan som styrs av dagsljus. Så här års är det lätt att bli mycket trött eftersom det är mörkare. Vi människor styrs av ljus i väldigt stor utsträckning. Får man för lite ljus är det många som känner sig mycket tröttare och även mer nedstämda.

Jag köpte in en liknande lampa för många år sedan. Den är dock väldigt stor och man måste ha den framför sig flera timmar. Den här (Philips goLITE BLU) är jätteliten och det räcker med 15-30 min per dag. Jag ställer den framför mig är jag äter frukost. Jag har även tagit den med till kontoret och där går den runt till alla. Man märker ganska omgående att man blir piggare.

Den ska även vara bra för jetlag. Man kommer snabbare in i rätt dygnsrytm.

Läs även andra bloggares åsikter om Philips goLITE BLU, buzzador, ljuslampa, vintertrötthet, årstidsbunden depression

Idag visades ett program på Kunskapskanalen som handlar om sorg och hur man bearbetar sorg.

Sorg kan betyda så mycket olika saker. Det kan vara att man förlorat ett jobb, en vän, att någon dött, skilsmässa, att man flyttar, att barnen flyttar hemifrån osv.

Det är Anders Magnusson från Svenska institutet för sorgbearbetning som berättar om hur känslor av sorg kan upplevas, bemötas och bearbetas. Anders Magnusson menar att vi i vår kultur inte riktigt accepterar sorgen, inte ger den plats – men att möta och förlösa sorg på rätt sätt kan frigöra energi och livslust.

Jag var på institutet för sorgebearbetning och lyssnade på en föreläsning förra hösten. Det var riktigt bra. Jag skrev om det här…

Programmet sänds i repris på söndag kl 10.35 på Kunskapskanalen.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sorgebearbetning, institutet för sorgebearbetning

På väg in i hamnen i San Juan, november 2007

Idag är det 2,5 år sedan jag såg dig sist Linnéa.
Det sista jag såg av dig var din rygg när du sprang ifrån mig och tillbaka till avdelningen.
Du var arg på mig.

Sen ställde du dig framför tåget och dog.
Du krossades av tåget.
Och vi finns kvar.

Du blev bara 14 år.
Nu skulle du vara 17,5 år. Övningsköra… kanske åka till USA på ett utbytesår?

Linnéa. Du fattas oss oändligt…

Linnéa. Min älskade dotter.
Jag är fortfarande arg på dig. Ja, jag är faktiskt det.
Jag är arg på att du lämnade oss.
Att du berövade mig min underbara dotter.
Jag är arg för att du har tagit så mycket ifrån mig som jag hade förväntat mig att få uppleva med dig.
Jag är arg för att du tog dig friheten att bestämma något som påverkar så många.
Jag är arg för att du lät oss skiljas som ovänner.

Jag är arg för att du inte berättade vad som tyngde dig.

Ja. Vi har lyckats ta oss vidare.

Sorgen bröt ned mig i de minsta beståndsdelarna. Delarna höll endast ihop med svaga trådar.
Jag var i ett vacuum länge. Samtidigt som jag var i det värsta kaoset man kan tänka sig, kom jag framåt. Jag visste att jag var tvungen. Det var ett tungt arbete att ta sig genom. Tidvis nattsvart.
Ja. Jag erkänner. Jag har många gånger tänkt att det skulle vara bättre att följa dig. Många gånger har jag stått på samma plats som du och funderat på om jag skulle ta steget. Men, jag kunde inte göra det.
Jag har många som är beroende av mig i mitt liv. Jag är en del av så många andras liv.

Precis som du Linnéa.
Men du förstod inte vilka konsekvenser det skulle få.
Du var alltför uppfylld av din egen ångest.
Jag förstår det.

Nu har vi kommit långt på vår vandring. Dina bröder har kommit vidare. Emelie är för alltid märkt av det som har hänt, men hon mår bättre. Hon är glad för sin lilla dotter i magen.
Du ska bli moster Linnéa!

Sophie vet vem du är. Hon tittar på dina bilder och säger ”lilllill”. Din lillasyster Linnéa. Som du önskade dig så mycket!

Jag har byggt upp mig igen till viss del.
Jag har blivit klokare.
Jag har blivit erfarenheter rikare.
Jag har lärt känna många människor i kölvattnet av att du tog ditt liv.

Men. Det kommer att märka mig för evigt.
Av och till ramlar jag ned i det mörka hålet och famlar efter botten att ställa mina fötter på. Ganska snart hittar jag botten och kan börja klättra uppåt igen. Men, smärtan och saknaden är oändligt stor när den väl får fäste i mig igen.

Linnéa.
Älskade, älskade barn.
Jag vill krama dig och borra in min näsa i ditt hår.
Känna din lukt.
Krama dig så hårt, så hårt och aldrig släppa dig mer.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sorg och saknad, 2, 5 år utan sitt barn, självmord, suicid

Livet snurrar på.
Vi har fått en vardag igen.
Äntligen!

Tänk att en vardag kan vara värd så mycket… Vi orkar liksom inte med mer dramatik på ett tag…
Vi jobbar och är föräldralediga omväxlat. Vi lämnar och hämtar på pojkarnas skola. Vi handlar och städar.
Precis som en vanlig familj! 🙂

Jag tänker på hur det var för ett år sedan. Då hade vi redan hunnit vara inlagda en sväng efter förlossningen. Och sedan kom det ett antal störtblödningar med ambulanstransporter innan man den 30 dec kom fram till vad det var som var fel: Cancer!

Sedan följde en konstig tid med behandlingar varje vecka under 19 veckors tid. Det handlade om att orka en behandling i taget och att följa hCG-värden.

Nu är det över ett halvår sedan som jag slutade min behandling. Jag var på halvårskontroll hos min läkare häromdagen. Allt ser fint ut. Jag är frisk!

Sannolikheten att jag skulle få ett återfall är mycket, mycket liten. Jag räknar inte med det. Helt kallt, så räknar jag med att jag är frisk nu. Jag lever livet som om jag vore frisk.
MEN: Jag lever inte som om jag skulle leva för evigt. För jag vet att det kan ändra sig väldigt snabbt.
Man vet ingenting om någonting.
Det enda man vet, är det som är nu.

Vad gäller min fysiska hälsa så blir jag bättre och bättre hela tiden. Starkare och starkare. Jag gör min yoga så ofta jag hinner, åtminstone ett par dagar i veckan. Numera klarar jag t ex huvudstående igen.
Tack kära kropp för att du återhämtar dig så bra!

Kvarstående ”problem”:
-Jag har fortfarande problem med mina fötter. Det är fettkuddarna under hälarna och slemsäckarna under hälsenorna som ständigt gör sig påminda (ONT) om jag inte har inlägg i skorna eller inneskor med tjock sula.
-Svettningarna är jättejobbiga! Cellgifterna försatte mig i ett förtidigt klimakterium. Värmevallningar kan vara väldigt intensiva! Jag har lämnat nya hormonprover och kommer eventuellt få östrogenbehandling för att minska symptomen.
-Stelheten och smärtan i kroppen är nästan borta!
-Håret växer och det är ju inte så mycket att göra annat än att vänta på att det blir långt igen.
-Trötthet. Jag har fortfarande ett större sömnbehov än vanligt. Jag somnar som en stock och sover längst av alla. Johan tar fortfarande huvuddelen av gångerna som Sophie vaknar på natten.
-Vikt. Jag har fortfarande ca 8 kg kvar att gå ned.
-Port-a-cathen är kvar. Jag har väntat sedan i augusti på att få komma och ta bort den.

Psykiskt blir det också bättre hela tiden. Jag har nog inte mått så här bra på snart 3 år… Jag känner lust, energi och ork att göra saker. Jag börjar känna igen mig själv i att jag har en massa nya idéer och mer och mer ork att genomföra dem.

Kvarstående ”problem”:
-Jag orkar fortfarande inte arbeta hela dagar. När jag jobbar för länge blir jag trött efteråt (såklart) men då också väldigt sårbar och blir lätt ledsen.
-Sömnbrist gör mig sårbar och gör att jag blir extra känslig på ett sätt som jag inte är van vid.
-Hormonsvängningarna som jag har i mitt konstlade klimakterium gör mig ibland irritabel och ibland sjunker jag ned i det svartaste hålet av dem alla…

Sammanfattningsvis mår jag dock väldigt bra och känner mig stabil. Jag fortsätter vara sjukskriven på 25% året ut förutom de två närmaste veckorna som jag ska få åka på rehab till Mälargården. Jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg.

Nästa läkarbesök blir om 6 månader. Jag fortsätter att kontrollera hCG varje månad fram till dess.

När jag var på KS gick jag även upp på avdelningen och hälsade på. Det var roligt att se personalen igen. De tyckte att jag hade förändrats mycket. Det är bra, med tanke på vilken flodhäst jag var då… 🙂 Jag funderade lite på om jag skulle tycka det var jobbigt att vara tillbaka – men det kändes inte så.

Ja, så är det så här 6 månader efter avslutad behandling.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, cellgifter, cytostatika, lägeskoll moderkakscancer, hCG,

Ludmilla Rosengren, Linnéas Simskola
Med en bakgrund som läkare och särskilt intresse för barns utveckling och psykiska välmående såg Ludmilla tidigt ett behov av organiserad simundervisning för små barn. Hon tog det öppna familjesimmet till strukturerat lärande genom ett eget företag år 1993.

Linneas Simskola (www.linnea.se) erbjuder målinriktad simundervisning för barn mellan 3 månader och 10 år. Genom ett välbeprövat koncept ger de barnen motorisk stimulans, livräddande övningar, stor trygghet och glädje. Verksamheten finns i Uppsala, Stockholm, Västerås och Gävle – med visionen att fortsätta vara ledande inom nischen, bygga en egen bassäng samt expandera till fler orter. Just nu är det drygt 800 familjer som tar lektioner varje vecka. Därtill utbildar företaget även nya instruktörer över hela världen och har försäljning av simmaterial och den egna boken Babysimboken, till företag (simhallar) och till privatpersoner via Babysimshopen. Ludmilla har även grundat den ideella organisationen Svenska Babysimförbundet som bedriver kvalitets- och informationsarbete till föräldrar och instruktörer.

Med stor respekt för individen, barnet och föräldern har Ludmilla gått i bräschen och skapat ett unikt koncept som är förebild för andra simskolor runt om i Sverige. Företaget har växt organiskt och de 20 medarbetarnas kompetens är en lika viktig del av utvecklingen.

Ludmilla har med stor målmedvetenhet och nytänkande satt en ny standard i simbranschen med kunskap, kvalitet och utveckling som ledstjärnor.

Läs om övriga finalister här…

Läs även andra bloggares åsikter om beautiful business award, årets företagarkvinna, företagare

Att få cancer är en omtumlande erfarenhet.

Cancerbeskedet är ofta chockartat och man har svårt att ta in all information. För vad innebär det? Vad innebär det för mig? Kommer jag att dö? Kommer behandlingen att bli tuff? Hur länge kommer jag att kunna leva med min sjukdom? Kommer slutet att göra ont? Hur ska min familj klara sig utan mig?

Under behandlingen kämpar man kanske mot biverkningar som illamående, håravfall, smärtor och infektionskänslighet. Man kämpar och kämpar. Tappar hoppet ibland, reser sig upp och fortsätter att kämpa.

Efter behandlingens slut kommer nya frågor. Är jag frisk nu? Hur stor risk är det att jag får tillbaka min cancer? Kan jag leva som vanligt? Efter en lång tids intensivt kämpande för livet så hamnar man lätt i ett vacum där alla runt omkring tycker att behandlingen är ju över och man ska vara glad att man är frisk, samtidigt som man själv bara känner sig tom. Och kanske inte ett dugg glad och tacksam över att man är frisk…

Att få cancer är en livskris som sätter mycket på ända. Man ser livet på ett annat sätt än tidigare. Man kan också ha svårt att finna gemenskap med de som inte har samma erfarenhet eftersom sjukdomstiden och det faktum att man stått ”inför döden” förändrar än på djupet.

Hur ska man kunna fortsätta sitt liv? Inte som om ingenting hade hänt. Men hur? Hur ska man förhålla sig till att man haft en livshotande sjukdom? Kanske kommer tankarna på detta först när behandlingen är slut.

I alla de olika skedena av sjukdomen kan man behöva hjälp med både fysisk rehabilitering och psykisk bearbetning. Precis som i sorgen efter en nära anhörigs bortgång ser jag att Acceptans och Mindfulness är de viktigaste verktygen som vi har att arbeta med.

Det är av stor vikt att få rehabilitering för att så snart som möjligt orka tillbaka till arbetslivet.

Det finns många olika ställen som erbjuder cancerrehabilitering.
I Stockholms läns landsting får man ofta remiss och får välja vilken enhet man vill komma till…

I Uppsala läns landsting får man ingen rehabilitering bekostad.
Då får man söka medel från en av flera fonder. Många av dessa gör en inkomstprövning, men inte alla.

http://www.cancerhelp.se/sokabidrag.asp

http://www.ctrf.se/web/Sok_bidrag.aspx

http://www.curo.nu/index.php?sida=15&PHPSESSID=c256ec567b25a64c1d634c8143dc196b

http://www.cancerochallergifonden.se/fakta-till-vad-kan-man-soka-fondmedel.html

Har du något annat tips som du vill dela med dig av?

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, cancerrehabilitering, rehabilitering

Kommer du ihåg Jakob, som förlorade sin bror David i självmord förra året och sedan drabbades av en allvarlig hjärntumör? Han har kämparglöden ska du veta! Han har varit på sin utlandsresa och har nu påbörjat en ny behandlingsperiod. Han har bestämt sig för att fortsätta sina studier.

För några veckor sedan skickade han ett brev till allmänpsykiatrins chef som jag berättade nu har sagt upp sig. Jag önskar att fler anhöriga gör sina röster hörda. Det är så viktigt att inte bara sitta hemma och vara arg, utan att framföra sina åsikter! Först då kommer det att kunna bli en skillnad!

Hej Hans.
Vi träffades ett par ggr förra hösten i samband med min brors självmord. Du minns säkert.
Nu har iallfall vi fått tagit del av socialstyrelsens beslut och dom var väl inte direkt nöjda med behandlingen av min bror.

Jag skulle önska att ni verksamhetschefer i skrivande stund har det mycket hektiskt med att ”styra upp det sjunkande skeppet” Jag förstår förstås att så inte är fallet. Kan du komma med något konkret exempel som påvisar att psykiatrin går mot det bättre hållet vore jag tacksam.

Jag förstår också att mycket av det som socialstyrelsen påpekar är s.k. systemfel. Alltså att ingen direkt person kan hållas ansvarig för bristerna. Hur ska ni komma tillrätta med det? Jag vet att det finns många underbara läkare inom psykiatrin, men enligt min uppfattning sliter dessa läkare ut sig, och då hamnar vi i denna situation med hyrläkare som i princip styr psykiatrin.
Jag vet inte hur det ser ut med hyrläkare inom psykiatrin det senaste året men mina uppgifter säger att det är dom som är övervägande. Detta kan ni på fullaste allvar inte tycka är en bra lösning.
Min fråga till dig är då, varför skriker ni inte högre och ber om mer resurser till psykiatrin så att läkarna stannar kvar och får bra arbetsförhållanden?
Nu efter valet sitter jag och funder och jag har inte en endaste gång hört er påpeka att psykiatrin måste få mer resurser.
Jag hoppas du svarar på detta mail. Jag vill också gärna veta vem som är ytterst ansvarig för allmänpsykiatrin i Uppsala, jag hörde att Åsa slutade.

MVH Jakob Nordström, Bror till David Nordström som tyvär inte orkade längre

Jakob har inte hört något från Hans och inte någon annan heller.
Jag tror att de ÄR upptagna med att styra upp det sjunkande skeppet…

Sluta aldrig att kämpa för era anhöriga!

Läs även andra bloggares åsikter om David Nordström, akademiska sjukhuset, psykiatrin, självmord, anhöriga

Torsdagskväll på Fyrishov med Linnéas Simskola

Å vad jag blev sugen på att hoppa ned i vattnet igen härom kvällen när jag skulle diplomera en ny instruktör!
Jag är så stolt över vår verksamhet. Den är professionell, genomtänkt och med barnet i centrum!

Läs även andra bloggares åsikter om babysim, simskola, Linnéas Simskola